"Vi, författare, journalister,
intellektuella, uppmanar till motstånd mot religiös totalitarism och kamp för frihet, lika möjligheter och ett sekulärt samhälle för alla..."

Så skriver Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali, Taslima Nasreen och nio andra intellektuella, huvudsakligen baserade i Frankrike, i ett kraftfullt upprop som häromdagen publicerades i den franska tidskriften Charlie Hebdo, som även återgett Jyllands-Postens karikatyrer.

Flera av undertecknarna har drabbats hårt av islamistisk intolerans i form av förföljelser, dödshot och fatwor. De flesta har muslimsk bakgrund och har kritiserat och analyserat islam utifrån skilda perspektiv. Om honnörsord som "yttrandefrihet", "demokrati" och "upplysning" ibland kan få en lätt mekanisk klang i västvärldens demokratiska offentlighet, påminner Rushdie och de andra undertecknarna om vad striden handlar om och vilket pris förlorna riskerar att få betala.

Men, understryker de, det handlar inte om en konflikt mellan civilisationer eller om en kamp mellan öst och väst, utan om en global konfrontation mellan demokrati och teokrati. Manifestet hävdar universella mänskliga rättigheter som vänder sig mot en moralisk relativism som gör skillnad mellan olika kulturer.

Just denna universalism, idén att människan har vissa grundläggande rättigheter oberoende av tid och rum och som inte kan förhandlas bort, är central. Den utgör ett villkor för ett anständigt och demokratiskt samhälle. Det är inte ett nollsummespel eller en fråga om makt. Demokratin är ett socialt kontrakt där min frihet betingar din.

I ett globalt perspektiv är den liberala demokratin på frammarsch, hur nedslående än tidningsrubrikerna ibland kan verka. Enligt Freedom House, som gör regelbundna mätningar av demokratins globala tillstånd, blir världens folk alltmer fria och politiskt bemyndigade. Med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som måttsticka lever väl över hälften av jordens befolkning under acceptabla förhållanden, en siffra som har ökat stadigt.

Men motreaktionen finns också där, inte minst i form av islamistisk och annan religiös fundamentalism. För att bekämpa den krävs det att de demokratiska länderna står fast vid sina principer och stöder de individer och rörelser som drabbats av de totalitära krafternas repression. Tyvärr har demokratiska länder alltför ofta tummat på sina grundläggande värderingar för att skydda sina ekonomiska och politiska intressen - och i värsta fall garnerat detta knäfall med tal om tolerans och respekt för andra kulturer.

Men det finns även en annan sida av saken. Extremister och hatfyllda predikanter hämtar sin näring ur missnöje, rädsla, ressentiment och en känsla av upplevda oförrätter. Om fundamentalisterna ska isoleras måste dessa känslor - av vilka somliga är helt ogrundade medan andra har verkliga orsaker - bemötas på ett effektivt sätt.

"Islamofobi" är, som manifestet framhåller på ett tankeväckande sätt, ett olyckligt begrepp som blandar ihop kritik av islam med stigmatisering av muslimer. Men vilka ord man än använder, så finns det en diskriminering, misstänksamhet och främlingsfientlighet som riktas mot de muslimska minoriteterna i västvärlden. Det gäller inte minst de mer sekulära länderna i Europa, där inte bara islamism utan religiösa känslor i största allmänhet kan väcka anstöt.

Det innebär inte att det sekulära samhället ska göra eftergifter. Men det kan vara värt att fundera på vilka religiösa uttryck som är acceptabla och vilka som inte är det. I Danmark har Politikens före detta chefredaktör, den oförtröttlige liberalen och humanisten Herbert Pundik, startat en insamling för en dansk moské. Ett av syftena är att förhindra att en saudiarabisk finansiering som skulle ge de mer reaktionära krafterna inom islam större inflytande över det muslimska livet i Danmark.

Det är också en handling i upplysningens anda.