I går presenterade Polismetodutredningen sina förslag om identifiering, kartläggning och avlyssning av trafik i mobil- nätet. Här finns många paralleller med FRA.
45 minuter. Så lång tid pågick presentationen och presskonferensen rörande Polismetodutredningens delbetänkande "En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen".
Det handlar om hur, var och när polis, säkerhetspolis och tullverk ska få tillgång till uppgifter om vem som ringt vem, vad som sagts och i viss mån vem som varit var. Nivåerna är många, huvudkategorierna två. Dels handlar det om att utreda ett begånget brott, exempelvis en våldtäkt föregående natt vid Odenplan.
Dels om underrättelseverksamhet, alltså om brott som inte är begångna. I vissa fall handlar det om att förändra lagstiftningen, i andra fall om att reglera det som tidigare inte varit reglerat. Parallellerna till FRA är uppenbara och handlar om mer än att reglera det som tidigare varit oreglerat.
Det handlar också om att tråla efter brottslingar och personer som kan tänkas bli brottslingar bland en stor grupp vanliga, oskyldiga människor.
Huvudproblemet är alltså inte den mest integritetsutmanande inhämtningen, här telefonavlyssning, eftersom den riktas mot en specifik person, misstänkt för ett specifikt brott. Strikta regler om misstankegrad, typ av brott och domstolsprövning borgar för hög grad av rättssäkerhet.
Vanskligare är möjligheten till mobilmasttömning, en möjlighet som förvisso finns redan i dag, men som för den skull inte är mindre olustig. För att spåra våldtäktsmannen vid Odenplan kan polisen kontrollera vilka mobiltelefoner som befann sig i ett visst område vid en viss tidpunkt. Inte så farligt, kanske, att som oskyldig bli ertappad med att röra sig i Vasaparken klockan 04.00. Men om det varit en park där homosexuella män träffas för att ha sex? En strippklubb? Ett politiskt möte?
För att mobilmasttömma ska det enligt utredaren och chefsrådmannen Stefan Reimer varken krävas en misstänkt gärningsman, ett domstolsbeslut eller ens ett begånget brott. Metoden får användas också för underrättelsearbete. Nu är det inget brott att vara nazist, men om polisen misstänker att en nazist eller en grupp nazister kan tänkas begå ett allvarligt brott som ger minst två års fängelse, kan alltså människor som besöker grundlagsskyddade politiska sammankomster komma att registreras.
Varför, invänder kanske någon, skulle polisen vilja registrera homosexuella? Men lagar måste byggas för framtiden och för att säkra vår rätt till privatliv även vid mindre trevliga regimer. På flera håll i Europa finns högerextrema partier, med svaga demokratiska instinkter, representerade i regeringsmakten. Det finns rätt många grupper man kan tänka sig att de skulle vilja registrera. Och man ska minnas att det inte är länge sedan en svensk regim ägnade sig åt omfattande åsiktsregistrering.
Förutom allt detta måste man tala i termer av rationalitet. 45 minuters presentation av ett tvåhundra sidor långt delbetänkande och inte ett ord om effektivitet. Siffror över hur många gånger olika tvångsmedel använts, men inga siffror över antalet fällande domar eller identifierade gärningsmän, eller hur många oskyldiga som i onödan utsatts för granskning. De flesta kan säkert acceptera att vissa arbetsmetoder för rättsskipning har ett pris. Men då vill man gärna vet det. Sedan kan man diskutera om man är beredd att betala det.