ÖB Håkan Syrén förvärrade i går försvarskrisen. Sverige kan inte försvaras om regeringens besparingar genomförs. Men han stannar ändå kvar.
Kattrakandet om försvaret är beklämmande. Finansministern trädde förra sommaren in i försvarspolitiken. Sedan dess är det mesta upp och ned.
Försvarsminister Sten Tolgfors arbetar som budgetavdelningens utsände: balans i ekonomin är målet, det och inget annat. Försvarsmakten och dess chef, överbefälhavaren Håkan Syrén, får order och svarar med vad?
Att han inte kan försvara Sverige om han tvingas genomföra de besparingar regeringen vill ha. Att han inte delar uppfattningen att de internationella insatserna ska prioriteras. Att han inte har den syn på säkerhetspolitiska hot som Försvarsberedningen beskrev i sin rapport "Säkerhet i samverkan". Att han ser hur läget i vårt "närområde präglas av en offensiv dynamik".
Ändå säger ÖB att frågan om hans eventuella avgång är för tidigt väckt.
Någon ny reaktion från försvarsminister Tolgfors kom inte på dessa uttalanden.
Myndighetschefen ÖB tror inte på den politik regeringen vill att han utför. Och regeringen fortsätter att kräva av en myndighetschef, ÖB, att han levererar det han inte anser sig kunna utföra eller tror är det rätta. Vi står inför en politisk likaväl som en konstitutionell kris. Myndigheter ska arbeta enligt regeringens vilja, och regeringen ska se till att myndigheter leds av personer som kan och vill arbeta efter regeringens önskan. Slutsatsen är given: ÖB borde avgå. Regeringen borde skaffa en ÖB efter sitt sinne.
Men Håkan Syrén stannar alltså tills vidare. Vi ska kanske trots hans tydliga ord blott ta dem som lösa skott. ÖB kör ett utpressningsspel: tvingas han genomföra dessa nedskärningar måste han avgå. Och en ÖB-avgång skulle bli en politisk smäll för regeringen som den har svårt att ta, särskilt efter Mikael Odenbergs avgång från försvarsministerposten förra året.
Det är i så fall inte första gången som försvarsfolk spelar på opinionen mot en regering. Militärens svårigheter att hålla ordning på ekonomin är en långdragen följetong med titeln "De svarta hålen". Under krutröken från dessa budgetstrider har sakfrågorna nästan försvunnit.
Försvarspolitik får inte förvandlas till en kamp om budgetposter, redovisning och balanskrav. Därför är det nu pågående ekonomikriget mellan Anders Borg/Sten Tolgfors och Håkan Syrén och hans generaler djupt oroande. Misstanken infinner sig att de hellre för en revirstrid än tar en diskussion om försvarets uppgifter.
Nu ställs försvaret av Sverige och samverkan med våra grannar mot internationella uppdrag i flernationella styrkor. Och regeringen väljer det senare alternativet. Låt vara att regeringen kan få en riksdagsmajoritet för sin linje men vilket stöd har den i folkopinionen?
Hittilldags har omställningen av vårt försvar presenterats som att vi lämnat invasionsförsvaret för ett insatsförsvar. De flesta av oss har säkert utgått från att dessa insatser skulle gälla vårt eget territorium och vårt närområde. Givetvis skulle vi inte undandra oss insatser i avlägsnare delar av världen. Få torde ha föreställt sig att resurserna för de internationella insatserna skulle prioriteras på bekostnad av vårt närförsvar. Både och var uppdraget till ÖB.
Tills nu. Alliansregeringen och de nya moderaterna har en del att förklara. Ska de försvara Sverige i Tchad bör de att börja med skaffa en annan ÖB. Sedan bör de bereda sig på en hård svekdebatt.