SVT:s dokumentär om Göran Persson visar en skvallrande, manipulerande och dominant statsminister. Regerings- chefens roll måste förändras.
"Ordförande Persson" heter SVT:s serie med Göran Persson. Men det är inte bara ordföranden i det socialdemokratiska partiet som talar, det är i långt högre grad statsministern i en enparti- och minoritetsregering.
Titelvalet är ändå välfunnet, "ordförande" suggererar något större, något mer än just en regeringschef. Och visst har Göran Persson framträtt som något mer, med åren tyckte sig allt fler se konturerna av en presidentlik statsminister. Andra menade att Göran Perssons bara var den förste att fullt ut använda befogenheterna i 1974 års författning. Där räcker det med att riksdagen tolererar en regeringsbildare, han eller hon behöver inte ha ett uttryckligt positivt stöd. Regeringsformen ger också regeringsbildaren stor frihet att sätta samman sin regering. Statsråden blir därmed främst beroende av regeringschefens nåd, i långt mindre grad av riksdagens stöd.
Häromveckan sökte ett antal statsvetare göra gällande att Göran Persson ingalunda varit exceptionell (DN Debatt 17/3). Också tidigare statsministrar hade bytt ut statsråden, också i tidigare regeringar hade det suttit många statsråd utan parlamentarisk förankring. Det var snarare den nuvarande regeringen Reinfeldt som är ovanlig genom att så många av ministrar har gedigen politisk bakgrund.
Slutsatsen av statsvetarnas resonemang blev att några konstitutionella förändringar inte borde företas till följd av Göran Perssons förment presidentiella statsministerperiod.
Så enkelt är det emellertid inte. Ostridig är att en statsminister i en koalitionsregering är mer kringskuren än den som leder en enpartiregering, också om denna regering är en minoritetsregering. Lika ostridigt är att vår nuvarande författning ger statsministern en möjlighet till egenmäktighet som kolliderar med parlamentarismens grunder. Regeringen ska vara riksdagens organ, inte det motsatta. Regeringen är vidare ett kollektiv, inte en grupp avdelningschefer under en koncerndito.
Det kan därför inte vara rimligt att personer utses till statsråd utan att riksdagen får en uppfattning om vilka de är och hur de resonerar kring de frågor de ska svara för.
Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått erfara vilka problem statsråd tagna ur en icke-politisk verksamhet och utan erfarenhet av parlamentariskt eller annat politiskt förtroendearbete kan vålla. I Reinfeldts fall hann de två statsråden inte ens konfronteras med riksdagen. Hos Göran Persson fick flera svaga statsråd stanna kvar och blev i stället bevis just för att regeringens medlemmar inte betyder särskilt mycket, makten ligger ändå hos statsministern och hans närmaste medarbetare.
Men enligt regeringsformen är regeringsbildaren alltså helt fri att sätta samman sin regering, tanken var säkert inte att regeringsbildaren skulle förbigå riksdagsledamöter eller självsvåldigt välja ur ett kompisgäng. Tvärtom togs sannolikt för givet att tyngre statsråd skulle ha gedigen riksdagserfarenhet, så hade det varit sedan det parlamentariska genombrottet. Göran Persson tog emellertid till finansminister Erik Åsbrink, sprungen direkt ur finansdepartetmentet. Och Fredrik Reinfeldt gjorde sin ekonomiske rådgivare Anders Borg till sin finansminister.
Med all respekt för herrar Borg och Åsbrink, men det glappar betänkligt i folkstyret när tunga regeringsposter inte besätts med folkvalda.
Regeringschefens makttillväxt har skett på riksdagens bekostnad. Den är delvis oavsiktlig, just därför kan den inte avfärdas. Det kan inte heller den grundlagsutredning som nu arbetar göra. Den har nämligen bland annat att grubbla över just regeringsbildningsprocessen. Rege-ringschefen bör bli mindre självrådig, hans utsedda statsråd bör rimligen tvingas presentera sig för riksdagen. Öppenhet kan avslöja mycket. Det om något har "Ordförande Persson" lärt oss.