Zimbabwes regering har under de senaste dagarna sagt en massa konstigheter om landets koleraepidemi. Som att den är iscensatt av britterna i folkmordssyfte. Och att den nu är under kontroll.
I dag reser USA:s utrikesminister Condoleezza Rice till New York för att med FN diskutera den politiska och humanitära krisen i Zimbabwe. Inga mirakel är att vänta. Men man kan notera att tonen skärpts. Den amerikanska administrationen som tidigare varit för den idé om maktdelning som den sittande, illegitime presidenten Robert Mugabe sedan sköt i sank, har nu ändrat uppfattning och vill att Robert Mugabe helt träder tillbaka. Och det är en uppfattning som delas av andra världsledare som Storbritanniens premiärminister Gordon Brown och Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Trycket mot Mugabe ökar.
Men ändå är det högst tveksamt om FN förmår bistå med något annat än symboliska markeringar. En troligare aktör för verklig förändring är i så fall grannländerna och zimbabwierna själva. För grannländernas del behöver det inte handla om omsorg eller respekt för mänskliga rättigheter - en respekt som det påfallande ofta visat sig vara lite si och så med. Nu med koleraepidemin som rör sig över nationsgränserna skulle självbevarelsedrift kunna räcka långt. Inte lika ädelt motiv, måhända, men lika effektivt.
Den sydafrikanska gränsstaden Musina, som tusentals zimbabwier dagligen försöker nå i jakten på ett drägligare liv, har förklarats som katastrofområde. Koleran skördar nu dödsoffer också i Sydafrika, även bland sydafrikaner. Det är naturligtvis besvärligt för regeringen.
Det är besvärligt därför att landet har fullt upp med sin egen hiv-epidemi och resistent tuberkulos. Den som är hivinfekterad eller sjuk på annat sätt har förstås svårt att överleva en så allvarlig sjukdom som kolera är. Det är en infektion som också kan ta unga, tidigare friska människors liv. Oddsen är dåliga för den som från början har ett försvagat hälsotillstånd. Därför är sydafrikanerna, trots en jämförelsevis bra hälso- och sjukvård, sårbara.
Men det finns förstås också mer politiska aspekter på smittspridningen. Zimbabwierna i Sydafrika är så många och i så stor nöd att de gör vad som helst för ett arbete. Våldsamheter har uppstått där invandrare från Zimbabwe och andra fattiga afrikanska länder har anklagats för att ta jobb och bostäder från sydafrikanerna själva. I våras nådde konflikten ett slags kulmen. Invandrare attackerades. Ett tjugotal personer fick sätta livet till. Många fler jagades ur landet.
Sydafrika är en nyckelaktör. Skulle landet stänga gränsen mot Zimbabwe och stänga av elförsörjningen skulle den totala kollapsen vara ett faktum inom bara ett par dagar. Men hittills har regeringen snarast hållit Robert Mugabe under armarna. Gränsen har fungerat som en säkerhetsventil. Zimbabwierna i Sydafrika räknas i dag i miljoner.
Men om priset för Sydafrikas del blir ännu högre än det är i dag, om koleran breder ut sig, är det frågan om det folkliga trycket tvingar den sydafrikanska regeringen att agera. Om gränserna täpps till så att varken mat eller pengar kommer in i landet får Robert Mugabe svårt att avlöna "de sina" och då riskerar han att de vänder sig mot honom.
Det skulle kunna rädda zimbabwierna - när nu varken FN eller omvärlden tycks kunna göra det.