Alla vet att motion är bra. Men det betyder inte att alla motionerar. Vad ska man göra åt det?
Fysisk inaktivitet, hög alkoholkonsumtion och andra negativa livsstilsfaktorer gör människor sjuka i kropp och själ. Det hävdade KI-docenten Sarah Wamala och Folkhälsoinstitutets Johanna Ahnquist på DN Debatt i går. Slutsatsen är knappast oväntad. Men det finns ändå skäl att stanna upp en stund vid resonemangen om livsstil och hälsa.
Detta med sjukdom och dödlighet blir ofta lite skevt. När forskarna laborerar med siffror om ökad och minskad dödlighet kan det vara värt att hålla i minnet att dödligheten alltid är 100 procent. Dör vi inte av det ena så dör vi av det andra. Och viktigare än vad vi dör av är hur vi levt. Samt i viss mån när, även om långt liv inte behöver vara synonymt med bra liv.
När DN-Debattskribenterna hävdar att 40 procent av vissa cancertyper skulle elimineras om människor bara slutade röka, åt nyttigare och rörde sig mer, är det en uppgift som bör sättas i ett större perspektiv. Alla, bara vi blir tillräckligt gamla, får till sist cancer - såvida vi inte hinner dö av något annat tidigare. Men visst finns ett värde av att bekämpa de cancerformer, exempelvis lungcancer, som skördar liv bland relativt unga även om det inte behöver innebära att det totala antalet cancerdiagnoser sjunker med motsvarande tal. Och visst finns ett värde av att genom goda mat- och motionsvanor minska antalet personer som insjuknar i typ 2-diabetes.
En stillasittande livsstil ökar både risken för sjuklighet och förtida död. Världshälsoorganisationen (WHO) menar att fysisk inaktivitet är en av de största orsakerna till sjukdom i Europa. Värdet av regelbunden motion kan knappast överdrivas. I vissa fall kan motion ge en lika bra eller bättre effekt som läkemedelsbehandling. KI-forskaren Astrid Björnebekk har visat att löpning kan vara ett fullgott alternativ till antidepressiv medicin. I dag finns evidens för att fysisk aktivitet förutom hälsovinster också förbättrar individens välbefinnande och livskvalitet.
Men det är förstås inte bristen på kunskap som är haken. Det är bristen på handling. Hur ska man göra för att få människor att börja röra sig?
Det finns inget enkelt svar, men om man ska börja någonstans så är det med att försöka vrida den svenska omhändertagandekulturen åt motsatt håll, åt mer av eget ansvar. Vi måste sluta sitta med armarna i kors och vänta på att andra ska lösa våra problem. Det finns inget skäl att moralisera. Att de flesta sjukdomar i någon grad är självförvållade är ingen anledning att neka människor den medicinska behandling som finns. Men läkarvetenskapen kan inte ordna allt. Och det är i de fallen vården måste vara tydlig med att lägga ansvaret där det hör hemma: hos individen.
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har i en rapport visat att många faktiskt börjar motionera när de får det rådet från en vårdgivare. På vissa håll i landet arbetar läkarna med att skriva ut motion på "recept", liksom för att understryka allvaret. Det kan verka lite löjligt med ett låtsasrecept, men om det skulle visa sig fungera bättre än vanlig rådgivning - vilket det numera finns visst vetenskapligt stöd för - finns inget skäl att inte arbeta bredare med det.