Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

När rösterna räknats

Foto: Peter Klaunzer/AP

Det låg i luften. Men ändå, berättar Stéphane Deleury – politisk reporter vid den franskspråkiga radion RTS – är förvåningen stor över att schweizarnas nej vid folkomröstningen om 22 Jas Gripen-plan i går.

Det är första gången folket har sagt nej till en fråga som rört en militär satsning. Och det är, menar han, långt ifrån självklart hur detta nej ska tolkas.

Debatten och kritiken har kommit från flera håll och delvis förändrats under resans gång. Initialt handlade det om att Gripen inte ansågs som det bästa, utan det billigaste, alternativet. Vissa menade alltså att Schweiz snarare borde satsa mer pengar för att byta ut sina snart föråldrade amerikanska stridsflygplan.

Den debatten följdes av en som mer handlade om inte 23 miljarder kronor gjorde mer nytta inom exempelvis skolan. Därutöver, menar Stéphane Deleury, har det funnits missnöje över hur affären paketerats och marknadsfört (med inblandning från Saab och den svenska ambassaden).

Det går heller inte att utesluta att vissa röstat nej för att markera mot vissa politiker.

Resultatet från Schweiz visar vilket trubbigt instrument folkomröstningar kan vara. Politiskt sett är frågan om inköp av nya jaktplan död för åtminstone fem, tio år framöver, menar Stéphane Deleury. Även om man i det här fallet faktiskt inte vet vad det är folket sagt nej till – nya jaktplan generellt eller just Gripen – så är det politiskt omöjligt att igen ta upp frågan för att utreda detta nej närmare.

Men det är naturligtvis inte Sveriges sak att komma med invändningar om hur ett demokratiskt land fattar sina beslut. Inte ens om vi skulle kunna göra något åt resultatet – vilket vi förstås inte kan – borde vi heller göra det.

Från svensk horisont tornar dock vissa mörka moln upp på himlen. Jan Kovacs, ordförande för Unionen på Saab Aeronautics, säger till Ekot att schweizarnas nej innebär en risk för varsel. Argumentationen är logisk och en följd av den kluvenhet som funnits kring Jas-projektet, ja faktiskt kring hela den svenska försvarsindustrin. Där vissa sett en industri som motiverats av Sveriges alliansfrihet har andra (läs: Socialdemokraterna) främst sett arbetstillfällen.

Totalkostnaden för hela Gripenprojektet kan beskrivas på olika sätt. Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uppgår skattebetalarnas nota till 120 miljarder kronor. Saab-gruppen gör föga oväntat en annan beräkning. På hemsidan hävdas att projektet ”återbetalat sig till samhället minst 2,6 gånger”. Till det räknas ”civil produktion, avknoppningar samt den civila och militära export som Gripenteknologin möjliggjort”.

Klart är att Gripenprojektet kostat ofantligt mycket och att utdelning från de storstilade exportplanerna, som satsningen delvis motiverades med, har blivit skral. Jas har slukat halva försvarsmaktens materielbudget i ett kvarts sekel. Och det finns sannerligen skäl att fråga sig om det varit väl värda pengar och om utvecklingen av planet bör fortsatta.

De frågor man kan ställa sig är om det jämförelsevis billiga ”allround-planet” är vad de potentiella kunderna verkligen vill ha. Och om Sverige inte är lite för litet för att kunna hosta upp de miljarder som krävs för att ens försöka hänga med i utvecklingen.

När det kommer till våra egna försvarsbehov visar utvecklingen att det sannolikt är något annat än nya Gripenplan som behövs. ÖB:s konstaterade att vår försvarskapacitet uppgår till ungefär en vecka, incidenten med de ryska bomb- och jaktplanen över svenskt luftrum förra året när Nato fick gripa in för att det svenska försvaret var påskledigt och utvecklingen i Ryssland och Ukraina visar att vi är för små för att själva kunna möta ett reellt hot.

Frågan om svenskt Natomedlemskap är ungefär lika politisk död som Gripenfrågan i Schweiz just nu. Det beror delvis på att alliansfriheten är omhuldad och en del av den svenska självbilden. Men det beror rimligtvis också på att få politiker våga ta upp ämnet.

Till uppgiften att vara politiker hör att lyssna in opinionen. Men också att vara en del av den. Och i vissa fall att driva på den. Här finns mer att önska.

Schweiz nej kan för svenskt vidkommande inte betyda ”business as usual”. I stället bör resultatet bli en ny startpunkt för fortsatta diskussioner om Gripenprojektet, om svensk försvarsindustri och om vår faktiska förmåga att försvara oss (och våra grannländer) inför hotet från ett alltmer oberäkneligt Ryssland.