I femton år har liberala ledarsidor påtalat det absurda med allmän värnplikt och alliansfrihet. Lika länge har svenska politiker kört huvudet i sanden. Lika länge har de tillåtits att göra det på grund av ett folkligt ointresse för försvaret.
I går redde DN:s Ewa Stenberg ut begreppen kring en säkerhetspolitik som har kommit till vägs ände. Försvarsminister Leni Björklund ser inga problem med vare sig alliansfriheten eller värnplikten, trots att tyngdpunkten i det svenska försvaret nu ligger på internationella operationer där bara frivilliga soldater och officerare kan komma i fråga.
En tredje absurditet är att försvarets huvuduppgift, i den blivande europeiska insatsstyrkan, inte ryms inom ordinarie budget.
Det ska fan vara överbefälhavare med sådana order från regeringen. Ett större glapp mellan uppgifter och resurser, mellan retorik och verklighet, har sällan skådats.
En värnplikt som i praktiken omfattar färre än var tionde 20-åring är ingen plikt utan ett lotteri. Försvarsministerns resonemang om att de mest lämpade också fortsättningsvis ska tas ut med stöd i lagen är skrämmande auktoritärt för att komma från ett statsråd år 2005.
Progressiv beskattning in natura. Det påminner mer om 1600-talet.
Systemet är orättvist, det hämmar försvaret och kostar pengar i onödan. De mest lämpade gör givetvis nytta också i andra samhällssektorer. Vad försvaret behöver är frivilliga och motiverade kvinnor och män som redan från grundutbildningen accepterar möjligheten till utlandstjänst.
Försvarsministern och alla andra som försvarar den allmänna värnpliktens princip talar mot bättre vetande. Många som utbildats har inte fått någon krigsplacering, försvaret har utvecklats i en improduktiv riktning.
Motståndet mot att överge värnplikten kan nu bara tolkas i termer av prestige. Ett förslag: Kalla det i stället för mönstringsplikt, men låt tjänstgöringen bli frivillig och kontrakterad. På så sätt skulle försvarsministern kunna rädda både armén och ansiktet.
Samma sak med alliansfriheten. Här förtjänar Leni Björklunds svar i DN-intervjun att återges på nytt:
Vi ingår inte i någon form av militär allians där man har ömsesidiga försvarsgarantier. Däremot är säkerhetssituationen annorlunda i dag i Europa, vilket gör att alla länder kan samarbeta på ett sätt som man inte gjorde tidigare. Det gäller även de alliansfria länderna, och det är det som är det nya i det här, att vi törs.
Om Sverige hade haft en säkerhetspolitisk debatt värd namnet skulle detta uttalande väcka sensation. Det nya som försvarsministern talar om var nytt 1990. Nästan 20 år senare, 2008, integreras Sverige i en europeisk struktur för krishantering, men inte ens i det läget släpper regeringen sina dogmer.
Begreppet ömsesidiga försvarsgarantier hör det kalla kriget till. Som framgick av
oenigheten inom Nato i samband med Irakkriget finns det inget som hindrar medlemmar i en allians att hävda en egen linje inför 2000-talets säkerhetshot.
Försvarsministerns begreppsvärld är meningslös. Försvarsgarantier är inte mycket värda i dagens säkerhetspolitiska miljö. För en demokrati och EU-medlem som Sverige ger inte heller alliansfriheten några som helst fördelar.
Varför diskuteras dessa systemfel i försvars- och säkerhetspolitiken så lite?
En given förklaring är att politikernas bluffar om försvaret sällan blir synade. Till skillnad från vården, skolan och andra offentliga verksamheter arbetar Försvarsmakten mot ett möjligt framtida hot. Bristerna och planeringsmissarna syns inte för gemene man, så länge vi lever i djupaste fred.
Med ökande hot om terrorism, med integration och ökat deltagande i internationella operationer blir detta en alltmer riskabel ordning. Den dagen Sverige utsätts för ett allvarligt hot eller när ett svenskt förband råkar verkligt illa ut i utlandstjänst den dagen kommer vi att vakna upp till en säkerhetspolitisk debatt som borde ha startat för länge sedan.
Hittills har flosklerna och prestigen mest kostat pengar. I en osäker framtid kan priset bli högre.
dn 19/4 2005