I många länder har religiösa skolor hög status. De anses välskötta och lockar därför till sig även barn från hem som inte är religiösa.
DN:s reportage i går visade att det förekommer även i Sverige att föräldrar som själva inte är troende väljer religiösa skolor till sina barn. Men det är undantag. I vårt land betraktas religiösa skolor med skepsis.
Av dem som svarade på DN:s opinionsmätning ville 46 procent förbjuda kyrkor och andra religiösa grupper att driva grundskolor. Bara 40 procent ville tillåta religiösa friskolor.
Det är lätt att förstå misstron. Alla barn har rätt till en allsidig utbildning av hög kvalitet. Tanken att religiösa sekter skulle kunna isolera barn och bara bibringa dem sin syn på hur världen ser ut är motbjudande. På samma sätt som staten med förbudet mot aga försöker skydda barn mot fysiska övergrepp har den ett ansvar för deras psykiska och sociala miljö. Och dit hör inte minst skolan.
Så långt är saken enkel. Men att staten har ett ansvar för att skydda barnen och se till att de får en allsidig utbildning innebär inte med automatik att religiösa skolor måste förbjudas.
Ett hinder för förbud är att Sverige som undertecknare av Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna förbundit sig att ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning” som står i överensstämmelse med deras ”religiösa och filosofiska övertygelse”.
Bakom denna formulering kan man ana en annan familjesyn än den i Sverige dominerande. Det är föräldrarnas rätt mot staten, inte barnens rätt mot sina föräldrar eller statens skyldighet att skydda barn, som denna paragraf handlar om. Men så har också flertalet länder i Europa en mer konfliktfylld historia än vad Sverige har.
Konventionen om de mänskliga rättigheterna skapades efter andra världskriget. Syftet var att ge individer, inte minst dem som tillhörde etniska eller religiösa minoriteter, ett skydd mot övergrepp från staten.
Sverige kan inte lagstifta om ett förbud mot religiösa skolor. Men det är inte bara Europakonventionen som hindrar oss. Så fort man försöker precisera vad det är som skulle förbjudas inser man att begreppet ”religiösa skolor” är problematiskt.
Staten ställer redan i dag krav på undervisningens innehåll som alla friskolor måste följa. De ska inte minst ge en allsidig religionsundervisning. Att bara undervisa om kristendom eller bara om islam är inte tillåtet.
På denna väg vill regeringen fortsätta. I den nya skollagen ska det klargöras att all undervisning måste vara saklig och att den inte får innehålla konfessionella inslag. Däremot ska det utanför lektionstid få förekomma morgonbön och andra religiösa aktiviteter så länge de är frivilliga.
De friskolor som kallas religiösa eller konfessionella får alltså inte begränsa undervisningen till det som skolledningen eller föräldrarna vill ta upp. Även om det inte finns något uttryckligt förbud mot religiösa friskolor begränsar reglerna starkt religiösa sekters möjligheter att använda skolor som ett redskap för indoktrinering.
Naturligtvis kan regler kringgås och de som driver skolor smyga in propaganda i undervisningen. Men för att komma åt sådant hjälper inga förbud mot religiösa friskolor, för även i skolor som formellt inte är konfessionella skulle ju ledningen kunna ha dolda avsikter.
Staten måste vara saklig och opartisk i sin maktutövning. Den kan inte förbjuda människor med viss religiös övertygelse att starta och driva skolor. Kontrollen måste riktas mot undervisningens innehåll.