Mona Sahlins debut i ordföranderollen visade henne som traditionalist. Wanja Lundby-Wedin och LO betyder mer än Margot Wallström och den stora världen.
Vad vill socialdemokraterna? Den klassiska frågan möter varje ny partiledare. Efter mer än tio år med Göran Persson som efter sitt storverk med budgetsaneringen inte förmått ge några nya, spännande svar på frågan var förväntningarna höga på Mona Sahlin. Hon svek dem.
Den nyvalda partiledaren tog god tid på sig, mer än en timme, utan att lyfta blicken utanför Sveriges gränser. Och när hon väl gjorde det var det för att anförtro världen åt Jan Eliasson och Margot Wallström - i och för sig kloka personer.
Desto starkare knöt Mona Sahlin banden till partiets tradition. Hon började med sina lärospån hos Gunnar Sträng, citerade Anna Lindh och Olof Palme. Men allra högst åkallade partiledaren facket - kamratskapet med Wanja Lundby-Wedin ska bära socialdemokratin åter till makten. Försvaret för kollektivavtalen klingar egenartat - vem angriper dem? Inte den moderate arbetsmarknadsministern i vart fall.
Jobben, miljön, välfärden - är Mona Sahlins nyckelbegrepp så som de har varit för hennes företrädare. Och som de är för flertalet svenska väljare. Häri ligger socialdemokratins problem.
Alliansregeringen vann valet därför att väljarna hade tilltro till att den skulle bevara och utveckla välfärd och jobb, inte därför att den lovade ett systemskifte. Den våldsamma socialdemokratiska agitationen kring a-kasseförändringarna kan snarast ses som en vredgad reaktion mot att allianspartierna har det program mot utanförskapet som socialdemokraterna saknar.
Att regeringen sedan har klara problem att förklara och försvara sin politik är en annan sak, det har gjort det alltför enkelt för LO att agitera.
Mona Sahlin må tala sig varm för frihet men på välfärdsområdet är socialdemokratin fast i sin tro på det starka samhället. Den kan inte skilja på den gemensamma finansieringen, som ska göra det möjligt för alla att få vård och hjälp, och det värde som ligger i att inte bara stat och kommun står för själva vården. Också på 2000-talet fruktar socialdemokraterna människors egna val - resultaten av dem kan bli olikheter. För Mona Sahlin är frihet utan jämlikhet ingen frihet.
Socialdemokratin under Mona Sahlin gör inte samma vägval som New labour under Tony Blair: den vänder sig åt vänster, inte mot mitten. Basen är LO-samarbetet. Försvaret för den svenska modellen handlar om kollektivavtal och a-kassa. Glömda är de cirka 40 procent av LO:s medlemmar som inte stödjer socialdemokratin.
Logiskt bör ett mer formaliserat samarbete åt vänster följa. Det ska i hög grad handla om miljön. Med klimatfrågan tycker sig den nya partiledaren ha fått sitt kampområde. Rimligen är miljöpartiet Mona Sahlins drömpartner på samma sätt som det gamla centerpartiet var för Göran Persson. Än så länge är dock medlen marknadsmässiga - klimatmärkning och ökad certifikathandel.
Givet är att ingen ska dömas blott på sin entré. Mona Sahlin har tre och ett halvt år till det första testet, och kanske tio år på posten som sina närmaste företrädare. Men i startögonblicket står hon stadigt i maktpartiets tradition och inger föga förhoppningar om spännande förnyelse, hennes uppmuntrande ord om småföretagare och tjänstesektorn räcker inte. Den första kvinnan på partiledarposten har ett tydligt hemmaperspektiv, på det sättet liknar hon sin företrädare mer än den Olof Palme som citerades så flitigt på kongressen.
För Mona Sahlin betyder Wanja Lundby-Wedin mer än Margot Wallström, den gamla fackliga alliansen mer än det nya, öppna Europa. Det traditionstyngda socialdemokratiska partiet behöver inte oroa sig efter Mona Sahlins premiär i ordföranderollen.