Det finns politiker som når toppen efter lång, målmedveten strävan. Och så finns det de som snarare fått partiledaruppdraget genom tillfälligheternas spel.
Stefan Löfven må ha varit målmedveten i sin fackliga karriär. Som politiker däremot tillhör han definitivt den andra kategorin. Det gjorde även Ingvar Carlsson och Tage Erlander, så det finns ingenting som säger att slump och pliktkänsla skulle utgöra en dålig grund att bygga ledarskap på.
Det tacktal som Löfven höll efter att den socialdemokratiska partistyrelsen formellt valt honom till partiordförande på fredagen sa inte mycket om vad han vill uträtta. Det var riktat till partiet och innehöll sådant som en nyvald ledare bör säga för att visa att han är hela organisationens ledare.
Han hyllade sina företrädares insatser. Jodå, även Juholt som liknades vid August Palm. Mest personliga var orden om Olof Palme. Mest entusiastisk lät Löfven när han kom in på Per Albin Hansson och begreppet folkhemmet.
Det var ett inget djärvt tal. Att hylla företrädarna och partitraditionen är en del av den obligatoriska ritualen. Till rollen hör att förstå traditionen och att inse vad stunden kräver.
Stämningen på partistyrelsen var närmast uppsluppen. Valet av Löfven innebär en lättnad. Han utstrålar lugn och har ett sätt att tala som ger lyssnarna känslan att han menar vad han säger.
Lågmäldhet och försiktighet ses just nu som positiva egenskaper. Så fort vardagen återkommer blir kraven mer motstridiga. Vad ska Löfven då välja att driva? Och hur stort svängrum kommer partiet ge honom för att sätta personlig prägel på politiken?
De försök som gjorts att karakterisera Löfven som politiker utgår från vad han gjort i sin roll som Metallordförande. Men varken tidigare uttalanden om kärnkraft eller kvinnopotter ger någon god grund för prognoser.
Även den som har en personlig övertygelse måste ta hänsyn till vad som ligger i uppdraget. Att ha en sedan tidigare välkänd uppfattning som avviker från partilinjen blir i praktiken snarast hämmande. En socialdemokrat som i stället varit känd för en kritisk hållning till kärnkraft skulle sannolikt ha haft större utrymme för kompromisser vid en förhandling med regeringen.
Men även om tidigare ställningstaganden i enskilda frågor inte ger mycket ledning har naturligtvis bakgrunden betydelse. Från tiden i industrin och från rollen som fackförbundsordförande har Löfven erfarenheter som säkert präglat hans syn på både samhället och världen.
Den positiva inställningen till EU, intresset för vad som händer i omvärlden och övertygelsen att ekonomisk tillväxt är viktigt för samhället förblir sannolikt ledstjärnor för honom även som partiordförande.
Som fackföreningsledare har Löfven varit pragmatisk och inriktad på att hitta konstruktiva lösningar. Att vara en strategisk förhandlare och veta vad man vill underlättar. Men för att som S-ledare lyckas förnya politiken måste han spela över ett bredare politiskt register. Han måste kunna mobilisera sitt parti mot yttre motståndare och vara hård mot interna utmanare när så krävs.
Sist men inte minst krävs att partiet har tillräckligt krismedvetande. Om förväntan är att den nya ordföranden ska hålla samman rörelsen och förvalta en fin gammal tradition kan Löfven snabbt köra fast. Även tron att det går att återta ställningen som landets självklart största parti kan göra uppdraget omöjligt.
Risken finns att Socialdemokraterna måste sjunka ännu djupare innan de är beredda att låta någon ledare söka en ny roll för partiet i svensk politik.