Folkpartiet vill storsatsa på forskningen. Det är lovvärt, men förutsättningen är att man ökar universitetens självständighet.
I början av sjuttiotalet förklarade USA:s president krig mot cancer. "En kraftsamling av samma slag som klöv atomen och förde människan till månen skall nu riktas mot denna fruktansvärda sjukdom", lovade Richard Nixon.
Om man nu kan bedriva krig mot en sjukdom så har cancern vunnit. Målsättningen var att finna ett botemedel före 1981, men trots miljarder av forskningsdollar har dödstalen stigit.
En del kritiker menar att man borde ha satsat mer på att lindra lidandet i själva sjukdomsförloppet. Andra ser i den stolta målsättningen ett strategiskt misstag som drabbade forskningen kring en annan lika dödlig farsot, hjärtsjukdomar.
Men framför allt har Nixons cancerkrig blivit ett avskräckande exempel på misslyckad forskningspolitik. Övertro på vad som kan åstadkommas med en rymlig plånbok och populistiska löften om snabba resultat är ingen bra kombination.
Jan Björklund och Lars Leijonborg förklarade inte krig mot cancern när de häromdagen lovade en rekordsatsning på forskning i höstbudgeten (DN Debatt 3/8). Men det var inte långt ifrån: en penga-ström till vetenskapen ska rädda klimatet, säkra svensk tillväxt och, ja, kanske också bota cancer och alzheimer.
I grunden är Leijonborgs och Björklunds impulser berömvärda - liksom Nixons var en gång i tiden. De problem som mänskligheten står inför i dag kan bara lösas genom ny kunskap och en av de viktigaste förutsättningarna är att vi skjuter till nödvändiga ekonomiska resurser.
Problemet är att ny kunskap inte låter sig kommenderas fram. Som det hette i 1998 års forskningsproposition: "Användbara forskningsresultat går inte att beställa, hur mycket man än önskar att de dyrbara forskningsinsatserna ska ge utbyte."
Därför gjorde heller inte Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet, omedelbart vågen inför folkpartiets förslag. Han efterlyste mindre pekpinnar och mer frihet för svenska forskare om de ska kunna konkurrera internationellt.
Låt oss hoppas att regeringen går på folkpartiets linje och skjuter till mer pengar till forskningen. Men låt oss också hoppas att de fördelas utifrån verkligheten och inte politikernas önsketänkande.
En del av denna verklighet är att det krävs starka och självständiga institutioner för att fri och nydanande forskning ska uppstå. Historiskt sett finns det en sådan institution världen över som har visat sig oöverträffad: det klassiska universitet.
Visst har stora resultat uppnåtts genom tillfälliga kraftsamlingar i högoktaniga projekt i privat eller offentlig regi. Men en hållbar vetenskapspolitik kräver vitala och levande universitet som förmår attrahera begåvningar genom en stimulerande och tilltalande miljö.
Här kommer tyvärr mycket av svenskt akademiskt liv till korta i ett internationellt perspektiv. Hittills har lösningen tyvärr bestått i att hälla mer bensin på brasan. Genom att lägga en allt större andel av medlen i händerna på de nationella forskningsråden har universitetens ställning blivit relativt sett utarmad.
Råden har förvisso en viktig funktion. Det behövs nationell konkurrens och övergripande prioriteringar för att motverka lokalt kråkvinkleri.
Men om Björklunds och Leijonborgs stolta målsättningar inte bara ska bli ett slag i luften bör en ansenlig del av de nya pengar de utlovar gå direkt till universitetsfakulteterna.