Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Extremisterna vinner när mänskliga rättigheter begränsas.

Förtjänade sitt nederlag.
Förtjänade sitt nederlag. Foto: Adrian Dennis AFP

Storbritannien och USA har kört i diket politiskt. Sverige kan lära av misstagen och inspireras av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

David Cameron spelade poker med Storbritanniens EU-medlemskap som insats. Han förlorade. Theresa May fortsatte i samma anda när hon framkallade ett nyval. Hon var övertygad om en hägrande storseger men blev i stället förnedrad.

Ju sämre det gick i valkampanjen, desto mer höjdes insatsen.

I slutspurten kastade hon till och med in grundläggande principer om mänskliga rättigheter, i ett desperat försök att måla ut sig själv som en stark ledare. ”Jag är tydlig: om människorättens lagar står i vägen för att bekämpa extremism och terrorism kommer de lagarna att ändras för att skydda det brittiska folket”, slog Theresa May fast.

Inte ett ord om svåra etiska överväganden eller kompromisser mellan viktiga mål. Den brittiska premiärministern spelade sina valrörelsekort som om mänskliga rättigheter var något för veklingar.

Väljarna lät sig inte imponeras. Inte heller den tyske justitieministern Heiko Maas, som gjorde ett för Berlin ovanligt inhopp i den brittiska valrörelsen. Tyskland har handfast erfarenhet av terrorism, såväl i nutid som under 1970-talet. Dess regering är allt annat än naiv när det gäller hot från extremister.

Men på Twitter påpekade justitieminister Maas samtidigt det självklara: terroristerna ges den första segern när mänskliga rättigheter begränsas. Rättsstatens kvalitet visar sig då den angrips.

Vi lever i en skruvad tid, då justitieministern i Tyskland måste påminna den brittiska premiärministern om vilka grundläggande principer som formar demokratier – och varför det är viktigt att försvara dessa.

På så sätt lever vi också i en farlig tid, när saker som vi tagit för givna plötsligt ifrågasätts av regeringschefen i Storbritannien, av alla länder. Och detta samtidigt som USA har en president som regelmässigt bryter mot demokratiska normer och uttrycker förakt mot grundläggande rättsstatliga principer.

Theresa Mays pokerspel misslyckades. Hon är kraftigt försvagad efter torsdagens val, som var tänkt att utnyttja Labours svaghet i opinionen. I stället aktiverade det en latent ilska mot de konservativa. Gång på gång talade May om behovet av ett ”starkt och stabilt” ledarskap, bara för att få sitt eget styre nedbrutet av väljarna – framför allt de unga.

Merkels långa maktinnehav i Tyskland visar att framgångsrikt regerande i Europa bygger på pragmatism, trygghet och breda mittenlösningar.

Med ett kraftigt försvagat politiskt mandat ska nu May förhandla fram Brexitvillkoren med EU. Och det ska ske på mindre än två år. Det är en katastrofalt svag förhandlingsposition, kanske så svag att det inte ens ligger i motparten EU:s intresse.

Kommer Merkel och Macron att ha medlidande med May? Problemet är att Storbritannien samlat ihop till sina egna problem, utan någon extern inblandning.

Ett land som av inrikespolitiska skäl använder EU som slagträ kan knappast förvänta sig sympati från EU när man är i nöd. Vad Theresa May akut behöver är dessutom stöd från sitt eget parti, eftersom hennes ledarroll är allvarligt hotad efter valhaveriet.

Läget för Emmanuel Macron och Angela Merkel är det omvända.

Om opinionsmätningarna är någorlunda korrekta går Macron mot en storseger i dagens parlamentsval i Frankrike. Med sin framtidsorienterade mittenpolitik ser han ut att sopa banan med de traditionella partierna, inklusive högerextrema Nationella fronten.

Macrons agerande efter presidentvalet har stärkt hans ställning. Att stå upp mot Trump och Putin har bara gett honom pluspoäng.

Angela Merkel har likaså en urstark position i Tyskland, utan att hemfalla åt populism, nationalism eller protektionism. Det är en bit kvar till valet i höst, men förtroendet för Merkels ledarskap är skyhögt – 64 procent av tyskarna är nöjda eller mycket nöjda med henne, 35 procent missnöjda, enligt ARD:s senaste mätning.

För Sverige och Europa är detta goda nyheter. En stark fransk-tysk axel, förankrad i liberala och demokratiska värden, behövs mer än någonsin när USA leds av en infantil och lynnig lögnare, samtidigt som brittisk politik kastat sig ut i dimman, utan vare sig gps eller radar.

Att slumpfaktorn spelar en roll för hur detta drama slutar är en obehaglig insikt. Men den visar också hur viktigt det är att försöka påverka det som påverkas kan.

Svenska politiker kan redan nu betrakta USA/Storbritannien respektive Tyskland/Frankrike och dra sina slutsatser.

Vilka ska vi alliera oss med, vilken sorts politik ska erbjudas väljarna, vilka värden är viktiga att försvara?

Macrons seger i Frankrike påminner om att politiker måste erbjuda hopp om framtiden.

Merkels långa maktinnehav i Tyskland visar att framgångsrikt regerande i Europa bygger på pragmatism, trygghet och breda mittenlösningar.

Svensk politik befinner sig just nu i ett farligt tillstånd av låsningar och interna slitningar, som riskerar att göda ytterligare misstro och populism. Moderaternas historielösa SD-utspel har utlöst en förväntad väljarflykt till C, L och S och gjort framtida alliansregeringar mindre troliga. Socialdemokraternas beroende av Vänsterpartiet försvårar samtidigt alla typer av blocköverskridande lösningar.

Någon måste visa vägen framåt, i värsta fall kan en hel nation köra av banan. Fråga Theresa May eller för den delen David Cameron.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.