Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: #jagdelar tron på humanitet och medmänsklighet

Foto: Paul Hansen

Samhällsklimat är sköra. Hat och hot kan välta vagnar. Det demokratiska torget måste fyllas av andra röster.

Den första tidning jag skrev i hette Kuiren. Jag var tio år.

Min klasskamrat Helena hade redan startat Citronblaskan, och jag ville inte vara sämre och drog därför igång ett konkurrerande blad. Tanken var att den skulle heta Kuriren, men en felstavning gjorde att det i stället blev Kuiren.

Jag tyckte mycket om att göra tidning. Jag tyckte mycket om att läsa tidningar, inte minst DN:s dåvarande sportkrönikör Bobby Byström. Han var tillsammans med Radiosportens Lasse Kinch idoler. Jag ville bli som dem; intresset för andra samhällsfrågor kom senare.

Läs mer. Björn Wiman: Jag delar i dag upplysningens kärnvärderingar

Många har vittnat om nerven i journalistiken: nyheten som kittlar, jakten efter sanningen, kraften i en publicering – att få arbeta med detta är ett privilegium, ett kall.

Men journalistik är också svårt, det medför ansvar. Ord kan missbrukas och skada. Ord kan förgöra. En redaktion blir inte bättre än de personer som bär upp den. Vi har alla ett val: hur vi skriver om människor, hur vi skildrar ett skeende.

Journalister är inte ofelbara. Vi som företräder etablerade medier har sannolikt spätt på den senaste tiden upptrissade klimat genom att så ofta ge utrymme åt politisk skuggboxning. Själva fajten driver ju klick. Och boxningen blir delad i sociala medier, i synnerhet om Sverigedemokraterna är inblandade.

När Fredrik Reinfeldt kom ut med sina memoarer i veckan blev nyheten på många håll en lösryckt mening ur ett längre resonemang om SD.

Reinfeldt påstods spotta på SD:s sympatisörer – och dessa spottade upprört tillbaka. Näthatet kom sedan som en push-notis i mobilen. Men brydde sig någon om substansen, vad den förre statsministern egentligen försökte säga? Knappast.

Medial självkritik är nödvändig, men räcker inte. Hatet, hoten och råheten har på sistone skakat om offentligheten.

I veckan har vi på DN tvingats hantera flera mordhot mot medarbetare. I sociala medier och på olika hemsidor har det hetsats i skrämmande omfattning.

Den här gången hamnade Dagens Nyheter mitt i stormen. Men det var mer en tillfällighet: det uppiskade klimatet är vid det här laget illa dolt. Alla som rör sig i sociala medier märker av det. Politiker vittnar om det. Debattörer känner det in på skinnet, särskilt om de snuddar vid frågor om flyktingar.

En av vår tids största humanitära utmaningar – att hjälpa nödställda undan krig och terror förvrängs allt oftare till ett spöke, som utnyttjas för att piska fram motsättningar mellan medborgare. Stereotyper ges sken av sanningar, grova generaliseringar florerar. Det är otäckt att bevittna.

Demoniseringen av enskilda och grupper av människor har tilltagit under sommaren. Jag ser det i mina flöden på Facebook och på Twitter. Jag ser i det mailen, där länkar från sajter som gjort till norm att hetsa plötsligt bifogas utan varning. DN:s reporter Niklas Orrenius beskrev utvecklingen med skrämmande precision i lördagstidningen.

Det går snabbt nu. Och det är farligt.

Jag upplever inte Sverige som ett rasistiskt eller hatande samhälle, även om jag under min uppväxt – jag var kanske fem år – fick uppleva hur en man i tunnelbanan, helt oprovocerat, spottade mot min mor och väste: ”Djävla svartskalle”.

Jag minns också att mina föräldrar kallades till skolan i Stockholm när min bror drabbades av en verbal attack från en klasskompis: ”Din jävla jude! Din jävla jude!”

Men detta har varit undantag för mig, inte regeln. Jag ser Sverige som ett av världens mest toleranta och öppna länder. Jag är född och uppvuxen här. Jag förknippar det svenska med humanism och medmänsklighet.

Men jag vet också, utifrån min egen familjs erfarenhet från ett par mörka år i slutet av det polska 1960-talet, att samhällsklimat är sköra. Hatkampanjer kan få vagnar att välta.

En sådan orkestrerad hets ledde till att mina föräldrar flydde till Sverige och att jag själv föddes här.

Sverige har många demokratiska skyddsmekanismer. Men inget samhälle är immunt mot hat. Inget land kan försäkra sig själv mot politiskt våld, vilket vi brutalt fått erfara vid två tillfällen de senaste 30 åren.

Journalistikens uppgift är att skildra verkligheten, men också att ge röst åt varningar när så krävs.

En tidning ingår i det demokratiska blodomloppet, den agerar inte i ett vakuum. Den ska upplysa och bilda opinion.

Att stå upp för mänskliga rättigheter är inte ”partiskt” i nyhetsjournalistikens mening. Det är i själva verket en del av vårt medborgarskap. Vi måste alla med självförtroende kunna försvara människovärdet utan att be om ursäkt.

I dag har 100 kända svenskar från olika delar av Sverige valt att gemensamt i Dagens Nyheter uttrycka sitt stöd för våra mest grundläggande värden – de som bär upp vår offentlighet, men som nu är satta under press.

Det demokratiska torget – en klassisk bild för en tidning som DN – måste åter fyllas. I en tid av växande splittring är det här vårt försök att bidra.

”Vi är många och vi vill verka för att humanism och medmänsklighet i en mycket mörk och svår tid ska komma upp i dagsljuset”, skriver författaren Kerstin Ekman i ett personligt bidrag.

Håller du med? Säg det då högt. Säg det nästa gång du hör någon uttrycka fördomar eller hat. Var inte tyst. Ord har betydelse.

twitter.com/pwolodarski
#jagdelar

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.