Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Ska Sverige börja mumla om Moskva?

Stå upp för idealen.
Stå upp för idealen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Utrikesminister Margot Wallström tar strid för palestiniernas rätt till en egen stat, men i Ukrainafrågan tycks hon ducka. Det är illavarslande.

Han kallades länge för ”Kremls bankman”. I dag är Sergej Pugatjov systemets fiende, på flykt undan den ryska rättvisan. Hans affärsimperium är i praktiken konfiskerat av staten. Genom en kombination av godtyckliga myndighetsbeslut har äganderätten upplösts.

Sergej Pugatjovs fall är inte unikt, och hans eget bidrag till situationen lämnar sannolikt en del övrigt att önska. Pugatjov stod såväl Vladimir Putin som Boris Jeltsin nära. Han tjänade systemet och gjorde enorma vinster på det.

Men just därför är hans öde illustrativt. I Ryssland kan makt och pengar snabbt byggas upp med rätt beskydd och kontakter. Men välståndet försvinner ännu fortare om systemet ser tecken på bristande lojalitet.

I dagens Ryssland existerar ingen privat äganderätt. Det finns bara livegenskap under Putin, sade Sergej Pugatjov när han i torsdags för första gången lät sig intervjuas av Financial Times.

Processen har accelererat under Ukrainakrisen och dess påföljande sanktioner. De oberoende sfärerna är försvinnande få. Enligt Pugatjov finns nu Putin och hans löjtnanter som utför order – och alla pengar som genereras hamnar i presidentens ficka.

Putin har en KGB-mentalitet, menar Pugatjov. Statens gränser kan förflyttas som det passar, såväl när det gäller interna som externa förhållanden.

Den ryske ledaren kan dock lika gärna sägas knyta an till ett arv från tsartiden när han behandlar äganderätten som ett provisorium. Presidenten vet vilka strängar han ska spela på.

”I Ryssland kommer allt ägande ur ’tiggde sig till’ eller ’skänkte’ eller ’bestal’ någon. Det finns mycket litet egendom som kommit från arbete. Det är därför som äganderätten står på svag grund och inte respekteras”, konstaterade en gång den ryske filosofen och författaren Rozanov (1856–1919).

Det är ord som ekar i vår tid, och som inte begränsar sig till ekonomins sfär.

Utländska staters egendom ska numera också kunna konfiskeras för att ”kompensera” de ryssar som drabbas av sanktioner utomlands, enligt ett lagförslag i veckan. Ryssland ska kunna stå på egna ben, självförsörjandet sätts åter på piedestal.

I ett av de sista mötena som den tidigare amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice hade med Vladimir Putin, innan Obama blev president, sade Putin:

–  Du känner oss, Condi (Condoleezza Rices doktorsavhandling handlade om Sovjetunionen, min anmärkning). Du vet att Ryssland bara varit stort när det styrts av starka män som Alexander II och Peter den store.

Condoleezza Rice var för artig för att fråga: Är ”Putin den store” tänkt att ingå i den framtida uppräkningen?

Det viktigaste för att bedöma Putin är dock inte att lyssna till hans ord utan att se till handlingarna. Näringsfriheten är numera kväst, oberoende medier krossade, självständiga organisationer förföljda och i vissa fall förbjudna.

Rysslands experiment med demokrati hann knappt inledas. Rättsstatens principer är illusoriska.

Parallellt med den inhemska maktkoncentrationen pågår ett försök att ange tonen i Sovjetunionens gamla maktsfär; i onsdags hette det att Bulgarien ”än en gång förrått Ryssland” efter att man meddelade sitt beslut att byta ut gammalt sovjetiskt stridsflyg mot amerikanska F15-plan.

Med Ukraina råder formellt en vapenvila sedan den 5 september. Men kriget som enligt Moskva aldrig var ett krig fortsätter, och förnekas stilenligt. När DN:s utsända Ingmar Nevéus och Paul Hansen besökte Donetsk i förra veckan slutade höstens första skoldag i en tragedi: tre människor dödades av en artilleriraket.

Det finns ingen anledning att demonisera Ryssland – konflikten står med Putins regim, inte med den ryska befolkningen.

Men just nu är den största risken inte att omvärlden säger för mycket om Moskvas agerande utan att enskilda stater börjar mumla och ducka, för att det är bekvämast så.

Stefan Löfvens nya regering löper den risken. Utrikesminister Margot Wallström har inte varit rädd för att erkänna en palestinsk stat, trots att hon därmed utmanar både Jerusalem och Washington. ”Det är inte USA som bestämmer vår utrikespolitik”, har hon slagit fast.

Men i förhållande till Ryssland har det låtit annorlunda. När Aftonbladet intervjuade Wallström några dagar före valet, uttryckte hon förståelse för att Moskva såg Ukrainas tänkta handelsavtal med EU som en provokation. Ukraina ska alltså, till skillnad från Sverige, inte självt få bestämma sin utrikespolitik.

Förra veckans regeringsförklaring var oroväckande svag i det korta avsnittet om Ryssland och Ukraina. Visserligen slog Stefan Löfven fast att annekteringen av Krim var ett folkrättsbrott. Men han beskrev Rysslands invasion av östra Ukraina som en ”konflikt” och talade om ”destabilisering”, utan tydligt subjekt och syfte.

Som Eskilstuna-Kuriren träffsäkert noterat: det var ironiskt att Stefan Löfven i nästa stycke hävdade att Sveriges röst alltid ska vara klar och tydlig när människovärdet kränks.

Carl Bildt anklagades som ny utrikesminister 2006 av den socialdemokratiska oppositionen för att bry sig mer om ryska affärsintressen än om rysk demokrati.

Alla vet vad som hänt sedan dess med såväl Carl Bildts syn på Ryssland som ryskt näringsliv och rysk demokrati. Frågan är dock vad som skett med Socialdemokraterna. Orkar de fortfarande stå upp för sina ideal när Moskva hotar?