Det går inte särskilt bra för pojkarna i den svenska skolan. År efter år får flickorna bättre betyg. Och skillnaderna verkar snarare öka än minska, konstaterar Skolverket i en ny rapport.
I grundskolan har flickorna högre betyg än pojkarna i alla ämnen utom idrott. Skillnaderna är särskilt stora när det gäller bild och svenska, men är också tydliga i ämnen som matematik, teknik och kemi.
I gymnasiet når männen endast upp till ungefär 90 procent av kvinnornas studieresultat. Och inom högskolevärlden är det egentligen bara på de tekniska utbildningarna som männen fortfarande dominerar. Under läsåret 2004/2005 stod kvinnorna för över 65 procent av alla examina på svenska universitet och högskolor.
Orsakerna till pojkarnas eftersläpning är omtvistade.
En uppmärksammad teori är att kvinnodominansen inom lärarkåren skulle ha "feminiserat" skolan, det vill säga att undervisningen skulle ha anpassats efter flickornas förutsättningar. Det är en myt, konstaterar Skolverket. Visst har andelen kvinnliga lärare ökat i både grund- och gymnasieskolan. Men ökningen har skett mycket långsamt och det finns ingen tydlig koppling till pojkarnas studieresultat.
En annan populär idé är att betygsskillnaderna skulle bero på att pojkars hjärnor, generellt sett, utvecklas långsammare. För den teorin hittar Skolverket ett visst stöd. Men den biologiska utvecklingstakten kan inte förklara hela betygsskillnaden: också när pojkarna jämförs med yngre flickor är flickorna duktigare.
Skolverket har också undersökt hur en elevs bostadsort, klass och etnicitet påverkar betygen. Resultaten är entydiga: även om det finns en rad faktorer som har betydelse för betygen, är könet den variabel som spelar störst roll.
Det märkliga är att pojkarnas ständiga underläge i skolan inte verkar inverka på deras goda självförtroende.
En lång rad undersökningar visar att pojkar i allmänhet ser ganska ljust på sin tillvaro och sina framtidsmöjligheter. I skolan är pojkarna mindre stressade och värderar sina förmågor högre än flickor. Och när de blir äldre förväntar de sig högre löner och bättre karriärsmöjligheter än sina kvinnliga klasskamrater.
I den allmänna debatten är det oftast flickornas attityder och åsikter som ifrågasätts. Men frågan är om inte pojkarnas självbild är mer problematisk.
Trots allt har den ökade jämställdheten inneburit att flickrollen har förändrats och breddats. Många flickor får fortfarande lära sig traditionella dygder, som värdet av social kompetens och hårt arbete - men samtidigt lär de sig att de har rätt att ta plats.
Pojkarna, däremot, presterar mindre än flickorna - men förväntar sig ändå öppna dörrar på arbetsmarknaden.
Visserligen är det inte bara formell kompetens som värderas på arbetsmarknaden. Till en viss gräns kan männen förmodligen kompensera för sin bristande utbildning genom andra typer av kunskaper och kontakter. Men på en arbetsmarknad som ständigt blir mer specialiserad riskerar männen, på sikt, att bli allt mindre efterfrågade.
Just därför är det oerhört viktigt att undersöka vad pojkarnas eftersläpning beror på - och vad man kan göra åt den.
Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna. Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp - innan de hamnar hopplöst efter.