Politik utan kraft

I helgen ägde folkpartiets kommunala riksmöte rum. Det må låta trivialt. Men icke: evenemanget för toppskikt och kommunalpolitiker samman, tvingar fram konsolidering. Ett parti som tummar på formella möten mellan ledning och landet riskerar att fragmenteras. Det är som med service på bilen, den bör göras någon gång om året även om kärran spinner.

Konferenserna brukar dock vara oblodiga tillställningar. Men med folkpartiet vet man aldrig riktigt. Partiet har en fäbless för hyss, för att spela efter eget huvud i stället för med laget. Minns partisekreterare Erik Ullenhags famösa attack på allianskollegan centerpartiet för något år sedan, minns partiets frifräseri i valrörelsen.

Den här rikskonferensen bjöd emellertid inte på några särdeles uppseendeväckande utspel. Utbildningsminister, tillika folkpartiledare Jan Björklund aviserade en satsning på skolhälsovården. Ministern vill se en skärpning av skollagen: ett förtydligande av skolans ansvar gentemot eleverna vad gäller tillgång till skolsköterskor och kuratorer.

Utspelet är välkommet. Lärarrollen bör renodlas, utbildaren behöver avlastas. Taktisk är han också, den där Björklund. Ungdomars hälsa är en kommunal angelägenhet, men sällan en kommunal prioritet. Att para lagskärpningen med ett löfte om mer pengar till huvudmännen på ett kommunalt riksmöte är ett smart sätt att kommunicera frågan.

Jan Björklund har ett inflytande över sitt verksamhetsområde som andra ministrar drömmer om. Det finns all anledning att tro att folkpartiutspelet blir regeringspolitik.

Förslaget är dessutom sakpolitiskt tämligen okontroversiellt. Vem vill inte ha fler skolsköterskor? Därtill framstår prioriteringen som vettig, eftersom den psykiska ohälsan bland unga på senare år tycks ha försämrats. Frågan förtjänar regeringens uppmärksamhet.

All makt åt folkpartiet må gälla på skolområdet. Annorlunda ser maktförhållandena ut på andra områden. Inte minst i miljöfrågor. Visst finns det gröna liberaler, och visst finns det ett folkpartistiskt klimat-råd. Men den enda fråga partiet verkligen får genomslag i är också den som splittrar regeringen. Folkpartistiska kommunalpolitiker och ledning tycks ense om ett och ett enda - att kärnkraften måste byggas ut.

Utspelet kom allmänheten till del ganska exakt samtidigt som jordbruksministern och centerpartisten Eskil Erlandsson i lördags utfrågades i Sveriges Radio. Erlandsson är en solid kärnkraftsskeptiker. Inte ens klimatförändringarna har fått honom att ompröva sin hållning, ett uttalande som måste ses som exceptionellt hårdnackat. Kärnkraftens fördelar ur just klimatsynpunkt är ju närmast överväldigande.

Erlandsson hummar en välkänd melodi: om vi alla bara sätter oss ner och pratar kan vi nog komma fram till en lösning, till en bra kompromiss. Men tillåt oss tvivla. Samförstånd i all ära, men vissa politiska frågor är binära. Antingen tycker man si eller så tycker man så. Antingen bygger man ut. Eller så gör man inte det.

Centerpartiet vill ha en fortsatt diskussion, nå konsensus. I det här fallet blir en sådan ickepolitik också politik. Att vila på hanen är att finansiera ett elunderskott med smutsig kolkraftsel från andra länder. Framtidens energipolitik tycks förbli den rosa elefanten i regeringskansliet, den där pinsamheten som ingen vill tala om.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut