Justitiekanslern såg ett allmänintresse i att åtala Expressen för dess felaktiga publicering om Mikael Persbrandt. Trots fällande dom av juryn var det en felsyn.
Det var en tacksam sak justitiekansler, JK, Göran Lambertz tog sig an. En känd skådespelare, därtill nybliven far, hade blivit beljugen av en stor tidning. Få var de som inte sympatiserade med Mikael Persbrandt i det tryckfrihetsmål som JK förde mot Expressen.
Därför är det särskilt viktigt att tänka efter och se vad målet gällde.
Det gällde inte sakfrågan. Mikael Persbrandt hade inte varit intagen på behandlingshem för alkoholism. Den uppgiften var så felaktig en uppgift kan bli. Detta hade Expressen berättat för sina läsare. Tidningen hade också bett Mikael Persbrandt om ursäkt och gjort det på samma framträdande platser som den felaktiga nyheten serverades.
Men kan inte människor som känner sig kränkta i pressen gå till domstol, har vi inte en ärekränkningsparagraf? Jovisst. Det visste förstås både Mikael Persbrandt och Göran Lambertz.
Handlar det om att statuera ett exempel? Det är inte bara det möjliga utan det mest sannolika skälet. JK Göran Lambertz vill med Mikael Persbrandt som exempel pröva om det är förenligt med vår gällande tryckfrihetslagstiftning att en tidning publicerar en felaktig och kränkande nyhet om en känd person. Och det är förvisso en fråga av allmänt intresse.
Svensk tryckfrihetslagstiftning är av en originell konstruktion. Den lägger hela ansvaret hos en person, utgivaren av en tryckt skrift. Den har givetvis gränser för vad som får tryckas - men dessa gränser är vida. Och framför allt - de formas i den praktiska utövningen. Utgivaren ska använda sitt omdöme, han eller hon kan inte slå upp i en bok med domslut. Vår tryckfrihet bygger på självreglering.
Felaktigheter, bristande hänsyn till personers integritet, överdrifter, hård nyhetsjakt, konkurrens - allt sådant finns i vår press. Underligt vore det annars.
Men där finns också rättelser, ursäkter, klander och i yttersta fall - skadestånd.
JK, som har att på statens vägnar vaka över tryckfriheten, vill se om det går att skrämma tidningar från att publicera uppgifter om kända personers leverne. Han agerar i linje med en europeisk trend - mäktiga och berömda människor vill kontrollera vad som skrivs om dem. Vissa har redan lyckats: stora artister låter sig bara intervjuas och fotograferas i godkända situationer och av godkända journalister.
Visst går det att rent mänskligt förstå dem som vill leva utan ständig paparazziuppvaktning. Men den andra sidan av saken ser annorlunda ut. Väljare har en legitim rätt att veta hur deras ledare lever, huruvida de låter sig bjudas på exklusiva semestrar till exempel. Politiker som bygger sin ställning på att bjuda in väljarna i sitt personliga liv får finna sig i att publiciteten också gäller deras mindre goda sidor. Detsamma gäller artister vars karriär bygger på deras personliga livsstil.
Men också dessa människor har rätt till en fredad, privat sfär. Den insikten finns på svenska redaktioner, den behöver inte slås fast i domstol.
Det borde också JK kunna se. Likaså borde JK se värdet i den svenska tryckfrihetsmodellen.
Man må tycka aldrig så illa om kändisjournalistik i allmänhet och Expressens i synnerhet men något allmänt medborgerligt intresse handlar det inte om. Ett sådant intresse är det däremot att låta redaktioner och ansvariga utgivare bestämma vad och när de vill berätta något om de rika och mäktiga i samhället.