Det är med skammens rodnad jag ser tillbaka på mina 25 år i trycksvärtebranschen. Att maximera presstödet upptog en stor del av agendan. Det gick inte rätt till och jag var en del av det. Presstödet har aldrig varit till för annat än att gynna egna politiska intressen. Det spelar i dag ingen som helst roll när det gäller demokrati och mångfald. Moderna politiker vet att opinion skapas på många andra sätt än genom trycksvärta. Frågan om presstödets överlevnad drivs av några politiker, redaktörer och direktörer som riskerar att få sina plånböcker tömda. Det är dags att sätta stopp för det nu, skriver Johnny Stamming.
Veckan före jul ska regeringen på nytt ge besked till EU-kommissionen om presstödet till storstadstidningarna. Kommissionen är inte nöjd och Sverige måste hitta nya argument – eller inse att hela presstödet är ett mycket förlegat bidragssystem. Det är dags att skaka liv i debatten om presstödet igen och göra det utifrån det nya medielandskapet.
Presstödet har aldrig varit till för annat än att använda skattepengar till egna politiska intressen. Partistöd alltså! Tidningen Arbetet fick under sina levnadsår närmare två (2) miljarder svenska kronor i presstöd. Till vilken nytta?
I dag kommer Efter Arbetet ut som veckotidning. Upplagan är cirka 3 000 exemplar. Socialdemokraterna har 3 000 medlemmar i sitt parti i Malmö. Presstödet blir cirka 3 miljoner kronor. Skattebetalarna ska alltså betala 1 000 kronor per tidning för att redan frälsta ska läsa det de redan vet och håller med om. Hur gynnar det demokrati och mångfald när man dessutom kan läsa det på nätet gratis – utan bidrag från skattebetalarna?
Stödet spelar i dag ingen som helst roll när det gäller demokrati och mångfald. Det är enbart de omoderna och gammelmodiga som hävdar motsatsen. Utvecklingen av hela medielandskapet skapar så många olika plattformar att ingen modern politiker anser att förutsägbara ledare förmedlade med trycksvärta är någon het opinionsbildare. Stora journalistpriset går till dem som håller på med blogg och twitter!
Till skillnad från många andra debattörer skriver jag med erfarenhetsbakgrund. Under mina 25 år i trycksvärtebranschen var jag vd, chefredaktör och redaktionschef på åtta presstödsberoende tidningar. Och när jag ser tillbaka på den tiden är det lite med skammens rodnad. Det gick inte rätt till och jag var en del av det.
Efter 12 år på Aftonbladet valde jag 1979 Smålands Folkblad som redaktionschef, blev snabbt ansvarig utgivare och vd. Det var enkelt att i debet- och krediträkningen se att presstödet var en väsentlig del av intäkterna. Det var följdriktigt mycket viktigt att lära sig reglerna för presstöd, tänja lite på dem utifrån aktivt lärande i möte med andra A-pressdirektörer. Att maximera presstödet upptog en stor del av agendan.
Det handlade om att fixa med upplagan, gratisexemplar, procentsatser på kraftigt rabatterade exemplar. Men också skriva kreativa ansökningar så fort man hittat en ny teknisk lösning som kunde effektivisera branschen. Utvecklingsbidrag hette det.
Men det räckte inte ändå. Centern hade ju veckotidningar som de fick presstöd för. Kunde vi som biprodukt till Smålands Folkblad göra veckotidningar och få bidrag utan att öka kostnaden alltför mycket? Då krävdes ändringar i presstödsreglerna.
Vi ville starta Höglandet i Nässjö och Finnveden i Värnamo med så lite unikt material som möjligt – alltså återanvända det lokala materialet från vår Nässjö- och Värnamoredaktion i veckotidningar. Vad göra då?
Om man var A-pressdirektör tog man kontakt med koncernledningen – under min tid var det Per Johansson och Allan Larsson – och hade plötsligt tillträde till kulturministern Bengt Göransson. Jag hade färdiga förslag med mig till regeringskansliet och efter en tid kunde vi starta veckotidningarna med nya presstödsregler, som gav företaget några skattemiljoner till. Utan en promille ytterligare mångfald eller demokrati.
När vi året efter tekniskt slog samman Smålands Folkblad och Västgöta-Demokraten gjorde vi samma reptrick med Skaraborgaren Öst och Skaraborgaren Väst! Med nya skattemiljoner.
Två år senare, 1984, tog jag erbjudandet att återstarta Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som sjudagars nyhetstidning. Ett mastodontprojekt med nytt tidningshus med eget tryckeri, men framför allt först i Europa med ett ”helombrytningssystem” från USA där sidorna gjordes direkt på skärmen långt innan någon Mac-dator fanns. Vi fick dispens från Grafiska fackförbundet och Journalistförbundet. Tidningsutgivarföreningen lovordade det.
Vi fick inte en krona i utvecklingsbidrag från Presstödsnämnden. Det var en teknisk revolution i tidningsbranschen och presstödsnämnden vägrade att ge oss en krona. Efter ett tag förstod jag varför. Vi hade ingen partibeteckning i redaktionsrutan, vi hade inget politiskt nätverk. Vi skrev i redaktionsrutan ”För ett fritt och framgångsrikt näringsliv”.
När GHT efter ett halvår tvingades lägga ner därför att ägaren Kinnarp gav upp när drygt 10 miljoner var förverkade – jämför Stenbeck och Metros förlustmiljarder – hade tidningen cirka 11 miljoner i ”innestående” presstöd. Men inte en krona fick vi. Vi hade inget politiskt nätverk.
När jag efter 14 år i en företagsledning på Volvo kom tillbaka till tidningsbranschen 1999 var det för att försöka hjälpa till att rädda Arbetet och då främst tidningen i Göteborg. Jag hamnade i samma karusell igen. Men nu satt jag på en S-tidning. Stora delar av min arbetstid gick åt till att tillsammans med styrelseordförande Sune Lundh skriva om presstödsreglerna för att kunna få mer presstöd i Göteborg. Han hade direktkontakter och möten med kulturministern Marita Ulvskog, som kunde reglerna inte minst från sin tid som chefredaktör för Dala-Demokraten. Utkasten var klara och reglerna skulle göras om – som vanligt i samförstånd med Centern. Konkursen i Malmö drog med sig Arbetet Ny Tid i Göteborg och de nya reglerna behövde aldrig bli offentliga.
De som kan tidningsbranschen vet att Svenska Dagbladet har Schibsted-koncernen i ryggen. Skånska Dagbladet ägs av de skånska bönderna, som aldrig varit så rika som i dag. Centertidningarna har köpts av Stampen. Dessutom har Centern miljarden de sålde tidningarna för väl placerade. Många S-tidningar ingår i stora tidningshus med borgerliga ledarsidor.
Presstödet har alltså helt spelat ut sin roll. Moderna politiker vet att opinion skapas på många andra sätt i dag än genom trycksvärta. Har opinionen under senaste året med jämna mellanrum svängt till oppositionens fördel därför att alliansen har 90 procent av tidningarnas ledarsidor med sig?
Hundratals tv- och radiokanaler skapar – även om det är enfald ibland – massornas opinion på ett annat sätt än vi någonsin varit med om. Böcker, film, musik, fackpress, livsstilsmagasin skapar sin form av opinion inom olika grupper. Och framför allt nätet är rätt nyttjat oslagbart i ett modernt globalt samhälle.
En kraftig opinion för presstödets överlevnad drivs av några politiker, redaktörer och direktörer, som riskerar att få sina plånböcker tömda. Det är dags att sätta stopp för det nu.