Rädda flickor

Det känns som en evighet sedan refrängen "Ååå tjejer, ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras, ååå tjejer" ljöd ut över Stockholms stadsteater. Originalversionen spelades 1974 och utgjorde höjdpunkten i den våg av kvinnofrigörelse som gjorde Sverige till ett av världens absolut mest jämställda länder.

Trettio år senare spelades en uppdaterad version av Garpe-Ostens pjäs - då var stämningen en annan. Den framtid som 1974 tycktes självklar var inte längre det. Den svenska jämställdheten hade förvisso avancerat efter den optimistiska linjen - den politiska kvinnorepresentationen är i dag vad man då bara kunde drömma om, vi har både rätt till abort och delad föräldraledighet och - inte minst - kvinnors rätt att utbilda och försörja sig har blivit en skyldighet på samma sätt som den alltid varit för männen.

Men där finns en annan utveckling, en som har anknytning mycket långt tillbaka i vår historia till en tid då kvinnor inte var myndiga och då kvinnor och särskilt flickor var en ömtålig del av familjen, som både behövde skydd och kunde behandlas fullständigt godtyckligt. I dag handlar det om kvinnor och flickor vars familjer har rötter utanför Sverige. Fadime Sahindals öde väckte oss, den svenskkurdiska unga kvinnan som mördades av sin egen far i januari 2002 därför att hon bröt mönstret av underkastelse under ett patriarkalt, primitivt förtryck.

Hennes begravning i Uppsala domkyrka i närvaro av det officiella Sveriges högsta representanter televiserades som handlade det om en svensk hjältes. Många väntade sannolikt att detta skulle bli en vändpunkt. Så tycks det också ha blivit - men åt fel håll.

I takt med att allt fler ungdomar födda i familjer med ursprung i starkt patriarkala kulturer växer upp synes kollisionerna mellan det öppna, jämlika samhället och det klan- och traditionsstyrda bli allt fler och allt häftigare. Otaliga är berättelserna om hur flickor smyger och småljuger för att kunna gå i skolan och leva som vanliga ungdomar.

Sannolikt fogar sig många i familjens krav, ger upp egna önskemål och gifter sig i ett arrangerat äktenskap. Om alla dessa hör vi inte talas i dag, möjligen kommer en del av dem att berätta längre fram i livet, när de fått kraft att bryta upp - och framför allt, när deras kontrollerande fäder och bröder är borta.

Men i dag ser vi ett mindre antal av dessa flickor bli brottsoffer. Senast en 16-åring som i söndags kväll föll, kastades eller knuffades från en balkong i Malmö på fjärde våningen. Hennes bror och styvfar sitter häktade. Andra flickor har också "fallit från balkonger". Andra åter har slagits sönder och samman som Tugba Tunc när hon var på sommarbesök i Turkiet.

Det så kallade mörkertalet av flickoffer är av lättförklarliga skäl svårt att beräkna. Gemensamt för alla dessa flickor är att det är deras egna - deras fäder, bröder, farbröder - som är gärningsmännen. Gemensamt har de också att dessa tar sig friheten att förfoga över flickors och kvinnors liv såsom varande en del av deras eget samhälleliga anseende. Detta är en tankefigur som vi i det 21:a århundradet i ett av världens mest frigjorda och individualistiska samhällen nästan inte kan ta till oss - våra familjeband vilar i så hög grad på känslobindningar.

Därtill kommer att en radikal del av svensk kvinnorörelse har satt egna problem framom solidariteten med Fadime och hennes utsatta systrar.

Så här får vi inte fortsätta. Det måste klargöras för alla att det finns ingen förskoning med de män som dödar eller förmår sina döttrar att hoppa från balkonger, svälja för starka tabletter eller på annat sätt hota dem till livet.

Är den kvinnokraft som en gång gavs luft under föreställningarna av "Jösses flickor" fullständigt tämjd? Nej, det får den inte vara. Nu behövs den för att stoppa dem som knuffar.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut