Gårdagens partiledardebatt visade att den svenska politiken kantrat åt vänster. Ingen partiledare tvekar om att det finns politiska lösningar på det mesta. Det starka samhället har gjort comeback.
Årets första partiledar-debatt visade tydligt hur tyngdpunkten i svensk politik flyttat åt vänster. Nu är det välfärd och omhändertagande som dominerar. Den rörelse åt höger som inleddes på 1980-talet när individens frihet och marknad blev centrala och utmanande begrepp har stannat av. De nya moderaterna har med sitt tal om utanförskap och fungerande trygghetssystem återvänt till de synsätt som präglade det starka samhället under 1960- och 1970-talen.
Fredrik Reinfeldt åkallade först Bill Clintons politik från 1990-talet med ordning i statsfinanserna och betoning av de tidiga skolåren. Sedan kom det välbekanta temat om att få människor i arbete, och här kan statsministern peka på en framgång: 120 000 fler människor har nu arbete. Den linjen måste fortsätta också om de ekonomiska utsikterna nu är dystrare än för ett år sedan.
Det är bara genom att fler arbetar och därmed betalar skatt som "vi" kan få resurser till att utveckla välfärd och föra en ansvarsfull klimatpolitik, förklarade statsministern. Och lät som gamla socialdemokratiska finansministrar, de som aldrig fick nog "resurser". Inte ett ord om att männi-skor som kommer i arbete därmed får möjlighet att svara för sitt eget liv, att de blir mindre beroende av offentliga insatser och att ett samhälle med självständiga männi-skor är något att sträva efter i sig.
Om den moderate partiledaren påminde om det starka samhällets socialdemokrati ger den nuvarande socialdemokratiska ledaren Mona Sahlin associationer till planekonomins vänster. Hennes tema om växande klyftor är lika väl använt som moderaternas utanförskap. Vården var emellertid i går oppositionsledarens huvudämne. Närmare bestämt vårdköerna, och där lät hon som om det viktigaste var att alla satt i samma väntrum, arbetare och direktörer sida vid sida. Någon tanke på att söka komma ur det planekonomiska misslyckande som stavas köer fanns inte.
Var finner då ett vänsterparti sin plats på en höger-vänsterskala med tyngdpunkten klart till vänster om mitten? I gårdagens debatt gjorde partiledaren ett försök i grenen EU-motstånd: EG-domstolens utslag i Vaxholmsmålet som ett hot mot den svenska modellen. Men detta slags välfärdsnationalism finns företrätt också inom socialdemokratin. Ensam är däremot Lars Ohly om sitt lättsamma sätt - han använder hellre bröderna Marx än doktrinbyggaren.
Givna ämnen var klimatet och feminismen. Med det förra försökte miljöpartiets Maria Wetterstrand vara radikalast - inga fler vägar, allra minst runt Storstockholm. Med det senare balanserade centerledaren mellan vårdnadsbidrag och stöd till kvinnor som vill starta eget. Ytterligare ett par exempel på alliansens tilltro till politikens förmåga att lägga livet till rätta.
Kanske är det ofrånkomligt att en politiker inför varje problem försöker hitta ett politiskt svar, också när det inte bör ges. Kanske är det bara i oppositionsställning ett parti kan avstå och argumentera för att ansvaret inte ska ligga hos stat och kommun. Uppenbart är i vart fall att hela den uppsättning av partiledare som nu verkar inte tvekar om det offentligas räckvidd.
Det är en hållning som kan visa sig vådlig när tiderna förändras, till exempel i en ekonomisk nedgång. Det var faktiskt inte enbart de svenska regeringarnas fel att den svenska välfärdsmodellen kraschlandade runt 1990. Företag och organisationer och vi enskilda individer har också ett ansvar när vi abdikerar och låter politikerna styra alltför mycket. DN