Resa sig i halvtid

Alliansregeringens tid är sannerligen märklig. Sällan har väljarnas tillvaro tett sig så positiv - bättre reallöner, bättre jobbchanser och en för det mesta fungerande social service som inte skärs ned utan snarast förbättras.

Regeringen har kunnat infria det mesta av sina vallöften, och det utan att störas av oväntade kriser. Jämfört med vad tidigare borgerliga koalitioner haft att tampas med är det söndag hela veckan för regeringen Reinfeldt. Och även om Göran Persson hade en del solskensdagar var och förblev hans regeringstid präglad av den budgetsanering som inledde den och som grundlade en djup besvikelse hos hans egna socialdemokrater.

Alliansens skattesänkningar har givit de svenskar som har arbete mer pengar att själv råda över, och mer ska komma nästa år. Den goda tillväxten har höjt också pensionerna. Och fler lever på egna inkomster, färre på bidrag.

Förändringarna i skolan går i linje med vad en bred majoritet önskar. Och inom vården har regeringen satt i gång sådana förändringar som ska ge patienter större inflytande och - framförallt - minska köer och göra människor både friskare och nöjdare med den behandling de får.

På en rad punkter har vardagslivet blivit bättre. Därmed inte sagt att ingen träffats av svårigheter. A-kassan förblir ett problemområde, främst därför att så många tycks tro sig inte behöva den. Och uppstramningar av sjukskrivningsregler och andra välfärdssystem träffar ibland både fel och onödigt hårt.

Ändå kvarstår huvudresultatet: Sverige har upplevt och upplever några av sina bästa år. Viktigt är då att minnas att detta till övervägande del beror på konjunkturer bortom vår påverkan, på företag med utvecklade produkter och effektiva arbetsprocesser och på vår egna arbetsinsatser i privat som offentlig tjänst. En regering betyder förvisso mycket men inte allt.

Regeringen Reinfeldt har alltså haft turen att verka i goda tider fram till i halvtid. Åtskilligt talar för att den senare delen av valperioden blir mindre gynnsam.

Halvtidsläget må vara hyggligt hos var väljare enskilt men för regeringen ter det sig riktigt dåligt. Sällan har dåliga opinionssiffror varit så uthålliga och pekat så entydigt på ett allt svagare förtroende. Inte ens de som säger sig vara borgerliga väljare tror på att alliansen ska vinna om två år. Tidningen Fokus har frågat genom opinionsinstituet Synovate och 48 procent av de borgerliga svarar att de tror att socialdemokraterna regerar efter nästa val.

Rekordpessimism eller inte, men nog har alliansens valstrateger en lång och brant uppförsbacke.

Det är inte svårt att hitta förklaringer till detta missmod bland egna väljare. Alliansen eller kanske riktigare de nya moderaterna har medvetet fjärmat egna kärnväljare. Oviljan att ta bort värnskatten med dess marginaleffekter för löntagare med längre utbildning och ansvarsfulla arbeten är bara ett exempel. Det misskötta försvaret ett annat.

Men än märkligare än denna likgiltighet i gamla paradfrågor är bristerna i politiskt handlag och oförmågan att presentera den politik man faktiskt för. Att låta FRA-frågan svälla och äta sig in i partierna utan att gripa ens minsta försök att söka en bred lösning vittnar både om oförnuftig envishet och politisk osäkerhet. Socialdemokraterna erbjöd till och med ny utredning - och därmed en möjlig omstart.

Så till presentationsproblemen. Allra tydligast är de när det gäller skattesänkningarna. Här fick den tilltrasslade fastighetsskatten stort genomslag medan den inte obetydliga inkomstskattesänkningen passerade förbi tämligen stillsamt.

Här blottas något av pr-världens verkliga svaghet: Man är bra på att ta fram material och visa det en gång - och sedan ska produkten vara såld. Men i politiken går det inte till så. Där kommer alltid invändningar, där finns alltid en opponent, där gäller det att tänka i flera steg. Och - inte minst viktigt - där gäller att vara uthållig. Kampen om vinkeln, det sätt på vilket väljaren ska tänka om förslaget, är inte avgjord med ett pressmeddelande.

Och här har alliansen åtskilligt att lära. Trots alla år i opposition, trots allt resande i landet tycks de märkligt valhänta i själva regerandet. Det är som om de släppte sin förslag och hoppades på den allmänna välviljan. Någon sådan existerar inte.

De är en första viktig insikt att ta till sig om Fredrik Reinfeldt och hans kamrater ska ha någon chans 2010.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut