I morgon avgör riksdagen om en svensk myndighet ska ges rätt att avlyssna personer som inte misstänks för något brott. Ingreppet i den personliga integriteten saknar alla proportioner.
På Försvarets radioanstalt sitter de alltmer sysslolösa signalspanarna och håller tummarna. Runt om i landet sitter intellektuella, debattörer och bloggare - av alla politiska kulörer - och biter på naglarna. I riksdagen sitter ett par folkvalda och svettas och funderar över sin framtid.
Ungefär så ser läget ut inför onsdagens riksdagsbeslut om den omstridda FRA-lagen. Att känslorna svallar är inte det minsta konstigt. För första gången blir det i Sverige lagligt att avlyssna personer som inte misstänkts för något brott. Läs den meningen en gång till: Det blir lagligt att avlyssna personer som inte misstänks för något brott. Den här gången pratar vi inte om Jemen, Nordkorea eller gamla Östtyskland. Den här gången pratar vi om Sverige. I dag.
Men lagen behöver inte bli verklighet. Det enda som behövs är att fyra borgerliga riksdagsledamöter röstar nej. Tre namn som figurerat de senaste dagarna är folkpartiets Birgitta Ohlsson och centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson.
Men det finns fler som profilerat sig i integritetsfrågor. Som exempelvis moderaten Henrik von Sydow. Och de riksdagsledamöter som under flera år arbetat med att mejsla fram Integritetsskyddskommitténs betänkande, ett betänkande som om det varit lag i dag hade omöjliggjort FRA-lagen. Och ett betänkande, som om det resulterar i den grundlagsändring en parlamentariskt tillsatt och helt enig kommitté vill, skulle betyda att lagen om signalspaning måste rivas upp.
En av Integritetsskyddskommitténs bor-gerliga ledamöter som i dag sitter kvar i riksdagen är Annie Johansson, som alltså själv uppger att hon vacklar.
Men också folkpartisten Liselott Hagberg och moderaterna Bertil Kjellberg och Inger René. Hur kan man gå emot en uppfattning som man under så många år kämpat för?
Medan de tre sistnämndas huvudproblem är att stå ut med att se sig själva i spegeln dagen efter så är situationen onekligen mer delikat för trion Ohlsson, Federley och Johansson. De måste också, i högre grad än de andra, stå ut med att möta sina väljare.
Folkpartisten Johan Pehrson försökte i en radiodebatt i förra veckan redogöra för dilemmat. Att man som riksdagsledamot också har skyldigheter mot det parti man representerar och den regering ens parti är en del av. Det är förstås sant. Men den skulden väger inte lika tungt för alla. Birgitta Ohlsson, som tillhör riksdagens mest kryssade, har större skyldigheter mot sina väljare än den riksdagskollega som sitter där hon sitter tack vare partiets nomineringsprocess.
Om man ska vara krass är det svårt att se vad dessa tongivande och personkryssade riksdagsledamöter egentligen funderar över. Anledningen till att den av väljarna så populära Birgitta Ohlsson inte fått en statsrådspost är att hon har för mycket integritet. Hennes chans att "göra karriär" inom borgerligheten är att bli mer foglig - eller att få ännu fler väljare i ryggen så att partiet inte kan låta bli att erbjuda henne utrymme och positioner.
Anledningen till att Birgitta Ohlsson är så populär bland väljarna är att hon har så mycket integritet, att hon tar striden och att hon står upp för det hon tycker. Alltså, oavsett om krysstunga riksdagsledamöter tänker på sina väljare, sin karriär eller på sitt samvete så blir slutsatsen en och densamma: Rösta nej!