Det är lätt att avfärda dagens toppmöte i
Paris som ännu ett utslag av fransk förkärlek för stora projekt som stannar vid stora gester. Men förhoppningsvis blir det inte så med president Nicolas Sarkozys Medelhavsunion. Den har många förnuftiga skäl för sig.

När den nyvalde presidenten lanserade idén om ett nytt samarbete mellan länderna runt Medelhavet väckte han omedelbart misstro och motstånd. Tyskland, EU:s tyngsta medlem, protesterade mot
att projektet skulle betalas av alla
EU:s medlemmar, det vill säga till stor del av Tyskland, men blott stå öppet för de EU-medlemmar som har Medelhavskust.

- Så arbetar vi inte i EU, förklarade förbundskansler Angela Merkel.

I Turkiet såg man Sarkozys projekt som ett försök att stoppa turkiskt EU-medlemskap. Och här uppe i norr misstänkte man att den franske presidenten avsåg att sätta stopp för all fortsatt EU-utvidgning samt lägga norra och östra Europa i skugga.

Nu har det gått ett år och den franska diplomatin har jobbat hårt. Resultatet syns på dagens så kallade familjebilder från toppmötet i Paris. Där finns alla EU-medlemmarna och företrädare för länderna runt Medelhavets södra och östra stränder. Efter mycket resande och samtalande har arabländerna till och med accepterat att Israels Ehud Olmert kommer. Det är en ovedersäglig framgång för president Sarkozy.

Unionen för Medelhavet får sin start vid en tidpunkt då flertalet deltagare har åtskilligt att vinna på att den blir något mer än ett antal toppmöten. För ett land som Syrien till exempel, vars diktatoriska regim inte precis har gott om vänner, bjuder den nya unionen ett tillfälle att komma med i en gemenskap. Också Israel har behov av andra vänner än de i Washington.

För Frankrike är Medelhavsunionen förstås en möjlighet att hävda franskt ledarskap och odla kontakterna med de gamla franska kolonierna på andra sidan havet. Och för EU i dess helhet är ett nytt projekt välkommet, det tar åtminstone för en stund bort uppmärksamheten kring problemen med Lissabonfördraget och irländarnas nej.

Vad finns det då för innehåll i unions-idén? De som har historiska vyer talar om att återupprätta romarriket: Rom styrde en gång hela Medelhavet och folken runt det handlade med varandra, levde till en del i samma rättsliga kultur. Andra betonar marknadsmöjligheterna: Om EU investerar i länderna söder om Medelhavet och dessa får chansen att komma in på den europeiska marknaden finns stora ekonomiska vinster att hämta.

Andra åter ser fredsskapandet som det centrala: Att överbrygga kulturklyftor och försona religiösa och politiska läger med varandra är rätt sätt att bekämpa terrorhot och sociala motsättningar.

President Sarkozy skulle säkert svara att hans unionsidé syftar till alla dessa goda ting. Utbytesprogram för studenter såväl som hjälp till företagare, investeringar såväl som stöd till infrastruktur och utvecklad handel står på programmet.

Till en del krockar detta goda program med presidentens hemmaagenda. Där står både skydd för det franska jordbrukets produkter och en hård immigrationspolitik högt. En framgång för Medelhavsunionen förutsätter att den franska regeringen förbättrar relationerna till den stora gruppen fransmän med rötter i de nordafrikanska länderna.

Men Frankrike har nu sällskap av de andra 26 EU-länderna, somliga av dem kan lättare gå direkt in i arbetet med att forma det nya romarriket.