För de amerikanska myndigheterna är terrorförsöket ett genant nederlag. Precis som i fallet med skobombaren Richard Reid var det beslutsamma medpassagerare, inte säkerhetspersonal, som utgjorde skillnaden mellan kris och katastrof.
Parallellerna till flygkapningarna den 11 september är flera. Då som nu fanns det tydliga varningssignaler, men dessa nonchalerades av de ansvariga som inte spred informationen vidare.
Den 23-årige nigerianens far – tidigare regeringsmedlem och en av landets mest framgångsrika företagare – varskodde den amerikanska ambassaden i Lagos om sin sons tilltagande radikalisering. I höstas fick han ett sms där Umar Farouk meddelade att han funnit det ”verkliga islam” och att familjen kunde ge upp hoppet om att återse honom.
Fadern kände panik när han insåg att sonen blivit en extremist.
Ändå fick Abdulmutallab behålla sitt visum till USA och slapp bli svartlistad för internationella flygningar.
Inte heller reagerade någon på att resan till Detroit köptes kontant, att det var fråga om en enkelbiljett, att Abdulmutallab endast flög med handbagage, att han bar med sig sprängmedel ombord och att det fanns uppgifter om en förestående terrorattack.
Om inget av detta får säkerhetssystemen att lysa rött då kan man undra vad – förutom bebisars nappflaskor – som aktiverar dem.
Tack och lov misslyckades terroristerna denna gång, men den dåliga nyheten är att vi återigen drabbas av kännbara bieffekter; det militärer kallar för collateral damage.
Det blir svårare för Barack Obama att stänga Guantánamolägret, vilket han lovat att göra senast den 22 januari, eftersom nästan hälften av de kvarvarande fångarna är från Jemen.
23-åringen vistades nyligen i landet och blev då tränad av al-Qaida, enligt vad han själv uppgett i förhör.
Jemen är en sönderfallande stat som al-Qaida använder som bas. President Obama kommer att få betala ett högt politiskt pris om han väljer att skicka tillbaka Guantánamofångar dit, särskilt efter all uppståndelse i julhelgen.
En annan oönskad sidoeffekt av den amerikanska säkerhetstjänstens misslyckande är att det blir än mer besvärligt att flyga. Väntetiderna lär växa och kontrollerna öka. Redan nu hörs krav på att metalldetektorer ska kompletteras med kroppsskannrar som berättar det mesta om vad vi har under kläderna.
De som förespråkar utökade kontroller hävdar att dessa gör oss mer trygga, men ingen skanner i världen kan avslöja extrema ideologier och våldsamma tankar. Det krävs människor som tänker, talar och samarbetar för att hindra terrorister som Abdulmutallab, inte fler apparater.
Om vi verkligen vill höja säkerheten får vi gå den israeliska vägen, och låta flygplatspersonal pumpa passagerare på all sköns muntlig information, men det kommer att kosta tid och tålamod.
Det är dessutom tvivelaktigt om vi ska göra det, med tanke på att al-Qaida lika gärna kan angripa obevakade expresståg, bussar eller tunnelbanor. När ett transportslag blir vattentätt vandrar terrorn bara vidare.
Säkerhetsfiaskot på juldagen kommer ändå att ge skjuts åt dem som vill flytta fram övervakningssamhällets positioner, men den fråga som världens politiker borde ställa sig är vilken nytta kontrollapparaten gör. Slutsatsen från den gångna helgen är inte att det saknades relevant information utan att myndigheterna var oförmögna att använda sig av den.
I USA finns sedan den 11 september ett helt regeringsdepartement som arbetar med ”säkerheten i hemlandet”, men ju mer fakta man samlar, desto svårare blir det att sovra i stoffet. Säkerhetsbyråkraterna vet så mycket om oss att de till slut inte vet något. De är inte mycket bättre än sovjetiska centralplanerare på att förstå vad som pågår ute i samhället.
Det vi vet säkert är att länder som Jemen och Somalia blivit tummelplatser för jihadister, och västvärlden skulle behöva engagera sig mer i dessa stater både militärt och civilt för att motverka terrorismen. Långsiktigt kan den radikala islamismen bara stoppas genom spridningen av mänskliga rättigheter och framtidshopp. Men för att lyckas med det krävs politiskt mod, uthållighet och resurser. Och det kapitalet är just nu investerat i Irak och Afghanistan.
Symtomatiskt nog slutade 00-talet som det började: med islamistisk terror i luften. Det utlöser garanterat mer övervakning, kontroller och avlyssning, men vi bedrar oss själva om vi tror att 10-talet för den skull blir tryggare.