Riksrevisionen har i en färsk rapport satt omställningskraven i arbetslöshetsförsäkringen under luppen. Kritiken är – föga oväntat – omfattande.
Reglerna följs inte. Få arbetssökande söker arbete i hela landet och inom alla lämpliga yrken. Och få flyttar till annan ort.
Jag har skrivit om a-kassan tidigare. Om det allvarliga i att tjänstemän sätter sig över riksdagen och bygger upp egna regelverk och kulturer som går på tvärs med lagstiftningen.
Riksdagsledamöterna kan vi avsätta om vi tycker att de stiftat fel lagar, men arbetsförmedlarnas omdöme prövas som bekant inte i några val. Dessutom ger en svajig regelefterlevnad utrymme för godtycke och på mindre orter ett visst mått av vänskapskorruption. Om jag ser mellan fingrarna här, kan väl du se mellan fingrarna där.
Skälen till att bekämpa godtycke och slapp efterlevnad kan alltså beskrivas i termer av demokrati, rättssäkerhet och individens rätt till likabehandling. Därför är det bra att Riksrevisionen åter tar sig an den försäkring som ännu tyvärr inte är en försäkring och som vi därför alla är med och finansierar.
Men medan jag genom åren hackat på arbetsförmedlare har jag mer sällan funderat över vilken typ av a-kassa svenska folket vill ha. I rapporten finns ett avsnitt om detta.
Svaren från ett statistiskt slumpmässigt urval 20-64-åringar förskräcker. På frågan om den som arbetat inom samma yrke i minst fem år ska behöva söka arbeten som innebär att man byter yrke svarar 41 procent ”Nej, absolut inte”.
Knappt hälften av de tillfrågade tycker alltså att en 25-åring har rätt att stämpla till pensionsåldern om inte rätt jobb dyker upp.
44 procent tycker inte att en arbetslös någonsin ska behöva flytta till arbete. Och om man tänker sig att det finns barn i skolåldern i familjen så svarar 72 procent ”Nej, absolut inte” när frågan om flyttkrav ställs.
Närmare en mental föreställning om livslång medborgarlön kommer man inte. Varför leva på egen lön när man kan leva på andras?
Hanne Kjöller
hanne.kjoller@dn.se