Förändringen av arbetslöshets­försäkringen är verkligen inte regeringens starka kort. Men, visar det sig när Sven-Erik Österberg (S) tar till orda på DN Debatt i går, det är heller inte Socialdemokraternas.

För samtidigt som Österberg säger sig vilja skapa ”en fungerande försäkring” så är det ingen försäkring han skisserar. Österberg vill sänka den enskildes kostnad för a-kassan, höja taket och att finansieringen ska ske ”solidariskt”. Vi ska alltså få högre ersättning men betala in mindre. Det betyder att skattebetalarna får stå för mellanskillnaden. Alltså är det ingen försäkring som Socialdemokraterna skisserar utan ett arbetslöshets­bidrag med högre eller lägre grad av egenfinansiering.

Här kan man förstås ha olika uppfattningar om vilket system som är att föredra. Jag ser gärna en modell, både inom sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, med raka rör mellan in- och utbetalningar. Jag har inga problem med att andra vill ha en annan, mer statsfinansiell, lösning. Men jag har problem med att man, som Socialdemokraterna, missleder människor genom att kalla det för en försäkring.

Och inte blir a-kassan mer försäkringsmässig av att Östberg tillsammans med facket vill mjuka upp villkoren för att kvalificera sig för en inkomstrelaterad ersättning. Vi står för en starkare arbetslinje, skriver Österberg vidare, i samma artikel där han förklarar att arbetslöshetsförsäkringen aldrig var tänkt att ”tvinga” någon att ta första bästa jobb.

Nu vet vi vad Socialdemokraterna vill. De vill med sockrade och mer lättillgängliga ersättningar locka tillbaka alla dem som flytt facket. De vill inte ha någon försäkring, de vill ha ett arbetslöshetsbidrag. Och nej, faktiskt inte ens det. De vill ha ett bidrag för den som inte kan få det arbete hon utbildat sig till, ett slags yrkesstödsbidrag. Social­demokraterna vill ge rätten också till den som kan leva på eget arbete att om galoscherna inte passar leva på andras.