I Sverige är det nästintill omöjligt att föra en sansad debatt om aborternas avigsidor. Men filosofi-
professor Torbjörn Tännsjös idéer på opinionssajten Newsmill bör inte stå oemotsagda. Tännsjö har tidigare propagerat för aktiv dödshjälp och tar nu ställning för selektiv abort.
Eller, för att tala klarspråk, dödandet av ofödda flickebarn.

För det är det kvinnliga könet som är ”fel” och flickfoster som enligt de senaste medieuppgifterna väljs bort – inte pojkfoster. Vad genusmotiverade aborter innebär för kvinnans ställning och uppfattade värde i samhället är dock inte Tännsjö intresserad av att resonera kring.

”Låt vara att abort är ett trubbigt medel, om man vill se till att man får ett barn av ’rätt’ kön, men själva valet som sådant är inte självklart förkastligt”, skriver professorn entusiastiskt. Trubbigt medel? Snarare ett drastiskt och inhumant sådant. Och visst är valet, där endast barn av rätt kön anses ha rätt att leva, lika förkastligt som den efterföljande handlingen.

”Är det inte nyttigt för barn att ha syskon av motsatt kön? Är det inte bra för ’familjehygienen’ om en sådan balans finns inom den?” frågar Tännsjö iskallt, som om ett sådant marginellt ändamål helgade medlen. Mina tankar går till en annan typ av ”hygien” – nazisternas. Lika oacceptabel är en dödsselektion som utgår från människors kön.

”Genom nazism och tvångssteriliseringar har vi lärt oss att det är bättre att individen fattar sådana här beslut än att staten gör det”, sade Tännsjö till Fokus förra våren. Tala om cyniskt. Målet måste naturligtvis vara att motverka att människor i Sverige över huvud taget fattar liknande beslut. Med hjälp av begränsad ”könsupplysning” efter vecka 18, om så krävs.

”Vår spontana ’gut feeling’ inför komplexa fenomen som dessa är inte alltid tillförlitliga”, skriver Tännsjö vidare på Newsmill. I det här fallet skulle jag vilja hävda motsatsen. Det är just vår instinktiva känsla för vad som är moraliskt rätt och fel som vi bör lyssna till. Huruvida det rör sig om hundratals eller en handfull könsaborter är irrelevant. Att avsluta ett liv är ingenting som bör tas lättvindigt. Om vi dessutom börjar normalisera kön som faktor i beslutsprocessen tänjer vi på gränserna för det anständiga.