Skolan ska inte anordna religiösa ritualer. Men om vi tömmer de kristna helgerna på religion blir de meningslösa. Alltså firas de bäst utanför skolan.
För en del är det så enkelt. För mig också, till en början. En skola i Gröndal i Stockholm frågar Skolverket om den kan hålla sitt traditionella adventsfirande i kyrkan. Skolan fick svaret att det är ”säkrast” att låta bli (DN 22/11).
Verkets undervisningsråd Claes-Göran Aggebo säger att det saknas särskilda direktiv om adventsfirande men att allt hänger på hur man gör det. Religiösa inslag är inte tillåtna i kommunala skolor och vanliga friskolor, men om skolan uppmärksammar advent som en ”historisk, traditionell högtid” går det bra till och med om man gör det i kyrkan.
Det här är en viktig principfråga, och en fråga som ofelbart tycks flamma upp så fort en religiös högtid närmar sig. Rektorer blir nervösa, skolbyråkrater pluggar regelverk, insändarpennor vässas och debattsajter bereder väg för ett herrans liv.
För en del är det så enkelt. Beslutet är ytterligare ett exempel på skolans, och samhällets, religiösa beröringsskräck. En fin svensk tradition offras på den politiska korrekthetens altare. På vilket sätt vore det skadligt för barnen om de erbjöds att besöka en kyrka, få höra varför kristenheten firar advent och kanske till och med höra en bön på kuppen?
Det kan ju vara frivilligt. De barn som tillhör en annan religion, eller är aktivt sekulära, ska naturligtvis inte tvingas in i en kyrka och tejpas fast i bänkarna.
Om vi sekulariserar advent, vad blir då nästa steg? Psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningen, med sina rader om Guds godhets rikedom, är redan kontroversiell. Ska vi också förbjuda de serena tåg som varje år avhålls på svenska dagis och skolor i vördnad av det ljusbringande helgonet Lucia?
Ska vi helt rensa julfirandet på Jesus och bara tillåta enstaka ickekristna julsånger av typen ”Vår julskinka har rymt”? Det är en evig tur att midsommar har förnuft nog att infalla utanför skoltid, annars hade både kristna, muslimska, judiska och sekulära elever kunnat kränkas grovt av denna kvarvarande rest av hednisk naturdyrkan.
Jag själv, som definierar mig som kristen och har firat advent, jul och påsk i skolan med kristna inslag i hela mitt liv, låg länge nära denna uppfattning. Kristendomen är i sina stunder en mycket estetisk religion som har 2 000 års erfarenhet av att skapa stämning och samhörighet. Den har mycket skönhet att erbjuda skolan och, tyckte jag, liten skada.
Detta har jag börjat ompröva. Inte utan vånda. Hjärtat säger en sak, hjärnan en annan. Jag tycker att jag har de emotionella argumenten på min sida. Men jag måste motvilligt erkänna att de rationella argumenten går åt ett annat håll. Min samhörighet är någon annans utanförskap. Min mysiga adventsstämning med mitt tända ljus är någon annans påtvingade religiösa rit.
Varför ska en sekulär skola fösa barnen åt ett visst religiöst håll? Hur känns det för ett ickekristet barn att veta att varje gång en kristen högtid närmar sig måste man göra ett aktivt val: följa normen, majoriteten, eller gå hem på egen hand?
Vi skulle förstås kunna lämna besluten till den enskilda skolan tillsammans med föräldrarna, det vore en liberalt rimlig lösning. Men vad händer om skolledning och föräldrar passar på att besluta att införa adventsbön och psalmsång? Eller om de bestämmer sig för att fira alla muslimska högtider i moskén i stället?
Vi måste nog acceptera att skolan behöver tydliga regler för hur den ska förhålla sig till religiösa symboler, högtider och sammankomster. Och att dessa regler i en sekulär stat måste ha sekularismen som ledstjärna, inte religionen.
Men det finns förstås en annan aspekt. Advent, lucia, jul och påsk är inte bara religiösa högtider. De är också viktiga trådar i den kulturella spindelväv som är Sverige. Precis som nationaldagen, första maj, fettisdagen, FN-dagen, ramadan och sportlovet säger de mycket av vad som format och formar oss, vad som knådar denna lerklump genom historien och som det nu står oss fritt att försöka förändra. Förneka den kan vi inte.
Och det vore ärligt talat helt meningslöst att fira advent och tömma den på sitt religiösa budskap. Utan Jesus ingen advent. Om inte Herrens dödsängel skonat Israels barn hade vi ingen påsk.
Men är det just i skolan vi ska högtidlighålla dessa religiösa festdagar? Skolans roll kanske är att informera om dem, inte att delta i dem. Att berätta om såväl den kristna allhelgonahelgen, den muslimska eid, den judiska jom kippur och om den hedniska midsommar, men göra det på lika villkor utan att delta. Eller att delta i alla, men då göra det måttligt och pedagogiskt.
En urvattnad fest är en meningslös fest. Själva högtidlighållandet sköts nog bäst av de samfund som specialiserat sig därpå.
Så ska vi alltså avskaffa luciatågen på dagis? Slopa de tända ljusen och lussebullarna till advent i skolan? Eller är dessa företeelser så fjärmade från sina kristna urbudskap att de övergått till den där kulturella sfären och därför är okej även i en sekulär skola? Vad säger Sveriges ickekristna, vad säger föreningen Humanisterna som organiserat sin ickereligion så hårt att den blivit en religion i sig?
Var går gränsen? Hjärtat säger en sak, hjärnan en annan.