Signerat - Hanne Kjöller.
Det finns flera sätt att läsa Diana Janses Afghanistanbok ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”. Man kan läsa den som en solkig, men emellanåt lika träffsäker, variant av ”Bridget Jones dagbok”. I stället för Bridget möter vi en ung, vacker och smal diplomat som drömmer om ett nytt liv där hon är en vacker och smal diplomat med en kitschig dörrmatta från Kabul i sitt annars så stilrena hem. I väntan på detta besöker hon en gudsförgäten by och funderar över om inte ett designår skulle göra susen. Eller lite elektricitet.
Men under de rappa, roliga och träffsäkra formuleringarna lurar hopplösheten. Det är inte så mycket det att situationen är förfärlig. Det är att den tycks förbli förfärlig. Vad än världen gör.
I slutet av boken försvarar Diana Janse den internationella insatsen och den svenska närvaron. Egentligen förstår jag inte varför, när hon i kapitel efter kapitel visat varför Afghanistan – i alla fall under nuvarande regim – inte kan demokratiseras ens i ordets mest uttänjda form.
I Janses bok serveras upptakten till det som i dagarna skett i Afghanistan, med valfusk och den fuskande presidenten Karzai som nu själv tar kontroll över valgranskningskommissionen. Vi får följa med på tebjudningar till krigsherrar, som i stället för att ställas till svars för sina handlingar, har belönats med poster som ministrar, polischefer och guvernörer.
Män – i vissa fall extalibaner – som lärt sig några demokrati- och genusfraser utantill att repetera när någon med ett fett biståndscheckhäfte är i närheten. Män som när gästerna har gått är lika oförstående inför mänskliga rättighetstänk som vi inför hederstänk.
Efter att talibanerna jagats från makten fanns ingen statsbyggnadsstrategi att dra fram ur byrålådan, skriver Janse. Hon konstaterar att bättre än så här är inte det internationella samfundet.
Nej. Inte med den här samlingen korrupta och odemokratiska samarbetspartner.