Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Afghanistan: Glöm inte kvinnorna i Kabul

Signerat – Susanna Birgersson.

Tiden för de internationella truppernas uttåg närmar sig och drygt ett decenniums försiktiga framsteg är i farozonen.

Allt utomäktenskapligt sex, ”zina”, är förbjudet i Afghanistan, men inte nog med det. Kriminaliseringen omfattar i praktiken även våldtäktsoffer och anmälningsbenägenheten blir därefter. Inte sällan tvingas våldtagna flickor och kvinnor att gifta sig med gärningsmännen för att familjens heder ska upprättas.

Det händer att flickor gifts bort redan som 12- eller 13-åringar. Sambandet är tydligt mellan den höga mödradödligheten och att flickor blir gravida innan deras kropp är färdigväxt.

Om detta skriver journalisten Renate Larssen och statsvetaren Sara Norrevik i rapporten ”Rätt till en framtid? Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014” som är publicerad av tankesmedjan Frivärld.

Trots allt kunde det ha varit ännu värre. Sedan talibanerna jagades på flykten 2001 har konstitutionen uppgraderat kvinnor till fullvärdiga, röstberättigade medborgare. Minst 25 procent av parlamentsledamöterna ska vara kvinnor. De har fått rätt att yrkesarbeta. Många fler barn går i skolan nu än för tio år sedan och 30 procent av dem är flickor. Lagarna som förbjöd kvinnor att vistas utomhus utan sällskap av en nära manlig släkting har avskaffats, liksom burkatvånget och förbudet att söka vård. Elimination of violence against women (EVAW) är en lag som kriminaliserar 22 namngivna våldshandlingar mot kvinnor, och straffen är hårda.

Än så länge tillämpas EVAW högst sporadiskt. Många poliser och jurister känner inte ens till dess existens – eller struntar i den. Det är inte ovanligt att kvinnor som vänder sig till polisen utsätts för övergrepp. Detta tillsammans med definitionen av ”zina”, traditionerna kring äktenskap och social stigmatisering av dem som polisanmäler sina män innebär att skyddet för kvinnors självbestämmanderätt och kroppsliga integritet fortfarande är oerhört bräckligt.

Det territoriella kriget i Afghanistan kan inte vinnas. 2 000 amerikanska soldater har stupat och USA har fastställt sitt uttåg till 2014. Den svenska regeringen har tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna satt samma slutpunkt. Något annat är förstås otänkbart för Sveriges del. Men vad händer därefter? Risken är stor att de sköra framgångarna raseras – av talibaner såväl som av djupt rotade brutal-patriarkala värderingar överallt i det afghanska samhället.

I en debattartikel i Expressen skrev Frivärlds Katarina Tracz i måndags om saken och uppmanade den svenska regeringen att skyndsamt ta fram en strategi för hur svenskt bistånd ska användas för att upprätthålla kvinnors rättigheter.

Dagen efter svarade biståndsminister Gunilla Carlsson i samma tidning. I fyra meningar berömde hon Tracz inlägg och lovade att regeringen skulle ta sitt ansvar. ”Men det är inte bara i Afghanistan som kvinnor och barn diskrimineras och förtrycks”, fortsatte Carlsson och ägnade resten av artikeln åt att berätta om en FN-högnivåpanel hon deltar i som ska ”ta fram en vision om en global utvecklingsagenda efter millenniemålen”.

Panelen ska ”lyssna in fattiga människors perspektiv på de globala utvecklingsfrågorna, och identifiera de allra mest innovativa lösningarna på fattiga människors problem”. Efter mer av det slaget lovade biståndsministern avslutningsvis att göra allt hon kan för att panelen inte bara ska bli ytterligare en diskussionsklubb: ”Sverige ska ta sin del av ansvaret för kvinnor och barn – över hela världen.”

Det är behjärtansvärt, om än lite svårt och vagt, men nu gällde det Afghanistan.

Genom många års militär närvaro, och inte minst tack vare organisationer som Svenska Afghanistankommittén, är kunskapsläget gott. På det sättet är förutsättningarna för fortsatt utvecklingsarbete bättre än i många andra mottagarländer.

Det behövs samordning med övriga biståndsgivare, intensiva utbildningsinsatser inriktade på polis- och rättsväsende och ett särskilt tryck på att kvinnors rättigheter respekteras och utvecklas.

Det vore en skam och en tragedi om de afghanska kvinnorna knuffades tillbaka till en nattsvart medeltid efter ett drygt decennium av mödosamma framsteg. Särskilt, vilket Larssen och Norrevik framhåller, som kvinnornas situation var ett av argumenten för den svenska militära närvaron i Afghanistan.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.