Om Vladimir Putin vill kan Moskva än en gång komma att förmörka framtidsutsikterna i Afghanistan. Nämligen om man inlägger stormaktsveto i FN:s säkerhetsråd mot att den brittiske veteranpolitikern Paddy Ashdown utses till FN:s nya "supersändebud" i Afghanistan. Det blir i så fall ännu en rysk konfliktyta gentemot väst, vid sidan av kärnkraftsstödet till Iran, bråket om USA:s missilförsvar i Polen och Tjeckien, tvisten om Kosovos framtida status, etc.
Men att Afghanistan skulle behöva en stark biståndssamordnare av lord Ashdowns kaliber råder det ingen som helst tvekan om. Drygt sex år efter att talibanregimen störtades framstår Hamid Karzais regering i Kabul som bräckligare än någonsin. Samtidigt har talibanska upprorsmän gjort politisk och militär comeback i stora delar av landet, till och med i Kabul, vilket förra veckans terrorattack mot ett lyxhotell visade.
"Afghanistan befinner sig i själva verket bara i början av kriget, inte i slutet av det", sammanfattar en analys från säkerhetskonsultfirman Afghanistan NGO safety office (Anso). En färsk rapport från tankesmedjan European Council on foreign relations (ECFR) låter inte mindre dyster: "Upprorets styrka och den afghanska regeringens svaghet gör att ett västligt och europeisk nederlag i Afghanistan nu är ett realistiskt framtidsperspektiv."
Västvärldens biståndsinsatser i det under snart tre decennier krigshärjade landet är alltför små, alltför illa riktade och alltför illa samordnade, lyder en av huvudteserna i ECFR-rapporten. Det gäller definitivt även EU - dess 27 medlemsländer är alla på något sätt engagerade i Afghanistan och bidrar med en tredjedel av det internationella biståndet dit och över hälften av de cirka 42.000 soldaterna i den Natoledda stabiliseringsstyrkan Isaf. Men de drar åt olika håll och ägnar sig åt dubbelarbete i stället för samordning. "EU-länderna har behandlat Afghanistan som ett knytkalas där varje gäst tar med sin egen rätt", lyder ECFR:s hårda omdöme.
Inte minst på den sista punkten skulle Paddy Ashdown som nytt supersändebud i Afghanistan kunna göra verklig nytta. Den 66-årige lorden har en formidabel meritlista: marinkårsofficer med erfarenhet från Ostasien och Nordirland, FN-diplomat, partiledare för liberaldemokraterna, internationell "ståthållare" i Bosnien 2002-2006 där han anses ha gjort ett gott jobb. Och redan i somras uttalade han sig med lika djup pessimism som nu Anso och ECFR: "Ett misslyckande i Afghanistan är nu sannolikt. Det är mycket farligare än Irak."
Tanken är att Ashdown ska ges betydligt större befogenheter än tidigare FN-sändebud i Afghanistan, närmast något i stil med hans roll i Bosnien. Han ska inte chefa över Isaf men leda och samordna praktiskt taget alla andra biståndsinsatser - EU:s, FN:s, frivilligorganisationernas, kanske också Natos civila verksamheter (exempelvis polisutbildning och byggen av infrastruktur).
Framför allt måste Ashdown bidra till att det kommer till stånd en politisk försoningsprocess i Afghanistan där också den största befolkningsgruppen pashtunerna (42 procent) dras in i styret av landet. ECFR-rapporten (som för övrigt är skriven av Ashdowns rådgivare i Bosnien, Daniel Korski) är oerhört tydlig på den punkten: det är skillnad på talibaner och talibaner, och många talibanska upprorsmän är snarare moderata pashtunnationalister än extremislamistiska gudskrigare. Allra bäst vore enligt Korski om det formades ett nationellt "talibanparti" (fast med annat namn) som får chansen att verka inom normala politiska ramar.
Sådana tankar, som också Ashdown har framfört, kan verka radikala och främmande för USA och många européer, kanske också för Karzai, även om denne tidigare har gjort försoningsinviter till somliga talibaner. Men fred i Afghanistan hänger på att politiken utgår från realiteter på marken.