Signerat - Barbro Hedvall.
LO äger inte bara försäkringsbolag, organisationen är också tidningsägare. Aftonbladet, landets största tidning ägs av norska mediekoncernen Schibsted och LO. Det fackliga ägarinflytande handlar främst om tidningens opinionsbildande roll, den politiska chefredaktören tillsätts av LO.
Dessa förhållanden är väl kända, ingen nyhet alltså. En nyhet är däremot att LO:s ledning – Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson – från sina styrelseplatser sökt påverka tidningens övriga innehåll.
I en intervju med branschtidningen Resumé bekräftar Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO-ledarna varit kritiska till några skribenter, däribland tidningens profilerade politiska reporter Lena Mellin och debattredaktören Lotta Gröning. Anledningen behöver den trogne Aftonbladsläsaren inte leta efter. Socialdemokraten Lotta Gröning håller inte inne med kritik av partiet och dess ledande personer, hennes position är både den besvikna idealistens och vänstersocialistens. Lena Mellin är den klassiska journalisten – hennes perspektiv är den vanliga människans och hon är helt illusionslös vad gäller makthavare av alla färger.
Ingen av dem är speciellt lyhörd för LO eller det socialdemokratiska partiet. Ägaren LO:s irritation är alltså förklarlig. En helt annan fråga är hur klokt det är att föra fram den till chefredaktören eller andra i redaktionsledningen. Vad ville LO uppnå? Trodde Wanja Lundby-Wedin att hon skulle kunna stoppa en Aftonbladsskribent som publiceras utanför ledarsidan, det utrymme i tidningen som är just den LO-godkända redaktörens?
LO är ingen ny tidningsägare, Aftonbladet till exempel var helägt av LO i fyrtio år, 1956–96. Tidningens nuvarande storhetstid startade emellertid när det allmänna redaktionella arbetet frikopplades från ägarens ideologi. När Aftonbladet 1996 gick om Expressen och tog första platsen i tidningsligan var det en tidning som behandlade makthavare och samhällsbrister utan skygglappar.
Kanske är den sanningen svårsmält för ägaren LO, kanske är de bara tanklösa i huset vid Norra Bantorget. Eller – ännu enfaldigare – kanske tror Wanja Lundby-Wedin att hon väl kan ha synpunkter som vilken tidningsläsare som helst.
Men en tidningsägare kan aldrig uppträda som vilken tidningsläsare som helst, han eller hon må reta sig aldrig så på enskilda skribenter, elaka bildval eller för lätta korsord. När en sådan meningsyttring når en ansvarig redaktör, lystrar hon och slår dövörat till. Precis som Aftonbladets Anders Gerdin gjorde. Det vill säga i frågan om korsordet kan det nog bli en skärpning, det kan ju vara befogat och är knappast en väsentlig fråga om redaktionell frihet. Det är det inte heller när man som DN:s Niklas Ekdal låter bli att skriva om vargarna just under älgjakten för att muntra upp en förlusttyngd ägare (se Niklas Ekdals söndagskrönika 8/3).
Den här uppfattningen om redaktionell frihet är inte självklar överallt, internationella mediemoguler som Rupert Murdoch gillar att använda sina tidningar för att främja sina egna politiska ståndpunkter. Bestämmer han sig för att hålla på Tony Blair och New Labour får hans redaktörer också göra det. Men i den svenska, ja, nordiska pressen är detta sedan länge ett passerat stadium. Här har tidningar visserligen en etikett – numera ofta nog med tillägget ”oberoende” – och står inte i tjänst hos ett bestämt parti eller organisation. En och annan tidning har som Aftonbladet en organisations- eller partiägare men förväntningarna på redaktionell frihet och chefredaktörens roll är desamma, därav förvåningen över påtryckningarna på Aftonbladets ledning.
Lika illa som det är för Wanja Lundby-Wedin lika bra är det för Aftonbladets läsare att saken blivit känd. Skulle en populär kolumnist tystna mot sin vilja vet vi vem som varit framme.
Men varför talar Anders Gerdin först nu, varför sade han inget när han satt som Aftonbladets ansvarige utgivare? Det enkla svaret är väl att nu är Wanja Lundby-Wedin ifrågasatt för sin roll i AMF och då kommer också annat upp ur byrålådorna.
Tyvärr lägger uppgifterna om LO och Aftonbladet nya detaljer till en inte helt smickrande bild av LO:s ordförande: alltför överlupen av alltför många åtaganden hinner hon inte tänka efter eller sätta sig in i saker. När eftertanke blir en bristvara kan det gå snabbt utför.