Signerat - Hanne Kjöller.
För ett par veckor sedan rapporterade medierna om att det i antal sett var ungefär lika många med låga som med höga inkomster som begärt avdrag för hushållsnära tjänster under 2008. Gränserna hade av SCB satts till 200.000 respektive 500.000 av den beskattningsbara förvärvsinkomsten, det vill säga efter grundavdraget. Hälften av alla avdragsmakare hittades i inkomstskiktet däremellan.
Vad händer när man undersöker siffrorna ordentligt, frågade sig SVT:s ”Agenda” i söndags. Intressant fråga. Synd att ”Agenda” inte besvarade den.
I ett förvirrat reportage lanseras siffran sex promille som en motvikt till den fjärdedel med låga inkomster som i SCB:s databas redovisas som nyttjare av hushållstjänster. Vad den representerar och hur den räknats fram måste jag ringa till SCB för att få veta.
Där får jag veta att ”Agenda” gjort en egen beställning. Enligt önskemål från kunden ska Sverige delas in i en fjärdedel ”låginkomsthushåll”, en fjärdedel med höga inkomster och två fjärdedelar som medelinkomsttagare. Och låt mig säga att detta är en matematisk formel som borde få sjuksköterskor och lärare att jubla. Ty äntligen, äntligen, har flera av dem med ett simpelt knapptryck förvandlats till höginkomsttagare.
Riktiga rikingar är nämligen enligt ”Agenda” ensamståendehushåll med en årslön på 300.000 kronor. Det motsvarar en månadslön på 25.000. Brutto. Låginkomsttagarna är, enligt ”Agendas” sätt att räkna, knappast några inkomsttagare alls. I alla fall finns där inga heltidsarbetande.
Gränsen har satts vid 124.000 per år, vilket motsvarar en månadslön på 10.000. Det är alltså i hushåll med dessa ekonomiska ramar som nyttjadegraden för avdrag uppgår till sex promille. Det mest förvånande är att det inte blir noll.
Samt förstås vad ”Agenda” vill säga med sina udda definitioner av hög, låg och medelinkomsttagare. Och varför man inte redovisar dem.