I en serie artiklar har Dagens Industri granskat de svenska aktieanalytikerna och deras råd. Resultatet är inte upplyftande.
Analytikerna är välbetalda och har frikostiga bonusar. Deras råd slås gärna upp stort i medierna. Och råden visar sig inte sällan ha en kvalitet som skulle få till och med aktieapan Ola att lämna tillbaka sin lön.
Bland annat präglas dessa råd av en konstant övervikt på köptips. Detta förklaras bland annat med att analytikerna faktiskt har incitament att rekommendera just köp; om ett analysföretag ger säljråd för ett stort börsbolag kan analytikerna få sämre tillgång till information och färre framtida affärer från bolaget.
Dessutom genererar köpråd fler affärer än sälj, eftersom de senare bara berör kunder som har aktier i just det analyserade företaget.
DI har också tittat på analytikernas facit. Det är inte upplyftande läsning. Köprekommendationerna har varit som flest strax före ett stort börsfall. Aldrig har optimismen varit så påtaglig, köpråden så champagnebubblande som strax före IT-kraschen år 2000 eller innan ”superkonjunkturen” tog slut år 2007 och börsen kollapsade.
Rådgivarna blev helt enkelt en del av bubblan; de sveptes med i yran och eldade gärna på den brasa som värmde dem så skönt.
Å andra sidan har analytikerna aldrig delat ut så många pessimistiska säljråd som i början av 2009 när banksektorn smällt färdigt – och just innan världens börser muntert och raskt vände upp igen. Flockmentaliteten är en faktor även i nedgång.
Dagens Industris granskning visar att den gamla aktieklyschan faktiskt är sann: Lyssna noga på experterna, gör sedan tvärt emot vad de säger.
Finansmarknadsminister Peter Norman säger till tidningen att det finns problem, att ”privatpersoner utan god insyn drabbas” men att regeringen i stället för att stifta nya lagar hoppas på självsanering i branschen.
Det är en rimlig hållning. Det är svårt att lagstifta bort inkompetens och psykologiska mekanismer.
Å andra sidan är det inte märkligtärkligt att ropen på lagstiftning kommer just nu. Tiden tycks övermättad av märkliga ”rådgivare” som ringer för att hjälpa oss att ”se över” alla tänkbara aspekter av vår privatekonomi. Är det inte placeringsrådgivning så är det försäkringsmäklare: Flytta alla dina försäkringar till oss så får du en fin premie som du kan köpa aktier för.
Dessutom sker allt mer av vårt pensionssparande i aktiefonder. Grundtanken är inte illvillig; aktiemarknaden har historiskt gett bra avkastning (om man använder rätt jämförelseperioder). Men pensionsfonderna ger upphov till ytterligare ett besvärligt privatekonomiskt beslut, och därmed ännu en marknad för rådgivarna.
Ska du satsapå rena aktiefonder? I så fall på vilken marknad – Sverige, Indien, Afrika eller den expansiva råvarubranschen?
Orolig för aktiemarknaden? Välj räntefonder. Men föredrar du långa, korta, eller medellånga räntor? Hur lång är en genomsnittsränta? Du kan också välja obligationsfonder, likviditetsfonder, penningmarknadsfonder eller varför inte Emerging Asia high yield?
Två saker är gemensamma för alla alternativen: De innebär extra avgifter – mindre pension till dig – och ytterligare öppningar för kreativa analytiker och rådgivare.
Trots allt är de flesta av oss just Peter Normans privatpersoner utan god insyn. Det gör oss sårbara. Och öppnar för önsketänkande, en stark mänsklig drivkraft som tyvärr ofta styr både kunder och analytiker.
Det bästa aktietipset är trots allt att aldrig göra affärer man inte helt begriper med pengar man inte kan avstå från. En sund skepsis till rådgivare – och till rubriker som ”Missa inte börståget!” – är en bra huvudkudde.