I åtta av tio misshandelsfall har gärningsmännen varit berusade. Detsamma gäller i hög grad våldsoffren. Sveriges Radios ”Kaliber” satte i helgen ljuset på alkoholens alltför sällan uppmärksammade roll för våldsbrottsligheten.

För det är inte hat, psykisk sjukdom eller narkotika som främst gör människor farliga – utan den ”hederliga” gamla spriten. Hälften av alla livstidsdömda har alkoholproblem. Risken att en grov våldsbrottsling begår ett brott ökar 13 gånger efter alkoholintag. Det är sällan en bild av brottsligheten som lyfts fram i medierna.

Varför är det då så? Alkoholen är en socialt accepterad drog i Sverige som de flesta av oss nyttjar regelbundet. Det är inget särskilt konstigt i det. Alla samhällen har sina droger. Alkohol, i måttliga mängder, fyller en viktig social och psykologisk funktion för många och vi har svårt att se det problematiska i det bekanta.

Men steget från bruk till missbruk kan vara kort. Alkoholen är sällan den enda förklaringen till att en människa hamnar snett. Men den är ofta droppen som får bägaren att rinna över – om uttrycket tillåts. Konsumtionen av vin, sprit och öl har ökat med 20 procent sedan Sveriges EU-inträde. I Stockholm är siffran ännu högre. Huvudstadsbon dricker i genomsnitt alkohol motsvarande två ”stora stark” om dagen – varje dag året om. Men liksom med våldsbrotten är könsfördelningen skev. Män dricker dubbelt så mycket som kvinnor.

Vi alla får vara med och betala priset. Utöver risken att bli misshandlad på gatan, eller i familjen, följer olyckor, leverskador, sämre trafiksäkerhet och sjukfrånvaro. Enligt Gunnar Wetterbergs bok ”Alkoholen, samhället och arbetslivet” (SNS 2009) uppgår bara de rent ekonomiska kostnaderna till mellan en och tre procent av BNP.

Det finns med andra ord skäl för en fortsatt restriktiv alkoholpolitik. Att varje individ har ett personligt ansvar för sin konsumtion hindrar inte att samhället försöker motverka ett missbruk som så uppenbart skapar lidande. Pris och tillgänglighet är de bästa verktyg vi har att arbeta med.

Det behöver dock kompletteras med individuella insatser. Tvärt emot vad många tror syns det sällan på utsidan vem som är alkoholist – och få ber själva om hjälp i tid. Det innebär ett ansvar, inte bara från samhällets sida, utan även för släkt, vänner och arbetskamrater att säga ifrån.