Signerat: Peter Wolodarski
Det dröjde fyra år innan Tage Erlander gjorde sin första resa utanför Norden som statsminister. Han var inbjuden till brittiska Labours kongress 1950 och var enligt statsvetaren Olof Ruin mycket nervös.
Ingen regeringschef skulle i dag göra samma reseprioritering. Men det handlar inte om att vår tids politiker fått upp ögonen för världen utan att statsministerämbetet genomgått en veritabel förändring under efterkrigstiden. Det är inte längre möjligt att leda landet utan att ständigt delta vid internationella sammankomster.
Detta skifte tonade mycket tydligt fram i går när redaktörerna Per T Ohlsson och Mats Bergstrand lanserade sitt ambitiösa och spännande statsministerprojekt. Det svenska EU-medlemskapet 1994 har mer än något annat bidragit till internationaliseringen.
Vid presentationen av bokserien sade Göran Persson att han ägnade 50 procent av sin tid som statsminister åt EU-frågor. Den andelen har knappast minskat under Fredrik Reinfeldt. Det mäktiga Europeiska rådet – EU-ledarnas klubb – träffas allt oftare och har dessutom genom Lissabonfördraget fått en ny och möteshungrig ordförande, belgaren Herman Van Rompuy. Att den svenska statsministern ingår i ett sådant sammanhang har stärkt hans ställning på bekostnad av regering och riksdag.
Vid seminariet i går välkomnade de närvarande före detta statsministrarna utvecklingen. Och det är lätt att instämma i deras allmänna Europaentusiasm.
Men det hade varit klädsamt om någon av deltagarna också tagit upp det tillhörande demokratiproblemet: att den svenska regeringschefen numera fattar avgörande beslut i ett EU-forum som saknar öppenhet och insyn – och att detta forum fått mer och mer makt i EU.
Därmed inte sagt att det var bättre på Tage Erlanders tid. Men också som EU-vän måste man tillstå att alltför många viktiga frågor börjat avgöras i slutna rum.
Den förändringen av statsministerrollen är djupt problematisk.