Det nya politiska landskap som uppstår efter Håkan Juholts avgång innebär en prövning för Fredrik Reinfeldt. Hans framgångar står på osäker grund.
Jag vill tacka Håkan Juholt för samarbetet under den här tiden. Håkan Juholt är en engagerad politiker och en skicklig debattör. Jag önskar honom allt väl i framtiden.
Med de orden vinkade statsministern av Håkan Juholt efter dennes sorti från toppolitiken. En typisk Reinfeldtformulering: korrekt, lågmäld och inte särskilt minnesvärd.
Det finns ytterligare en sak som Fredrik Reinfeldt borde tacka sin forne debattmotståndare för. Juholts korta karriär, och det moras som drabbade partiet under tiden, borde för Reinfeldt fungera som påminnelsen från slaven på triumfvagnen: Kom ihåg att du är dödlig.
Politisk framgång är nämligen en färskvara.
När Håkan Juholt tagit över Socialdemokraterna tycktes partiet faktiskt ta de första stegen i en ny frammarsch. Men vi vet hur det gick. Redan vid det första avslöjandet, om sambons ekonomiska brottslighet, vacklade Juholt till. Framgång föder framgång, men motgångar blir också en självgödande process. Ju längre raden av misslyckanden blir, desto mer förödelse innebär nästa tabbe. Och desto större nyhetsvärde får den – det är bland annat så vi kan förstå ”drevet” mot Juholt.
För en redan svårt sjuk patient kan varje ny åkomma, oavsett hur lindrig, bli dödshotande.
I dag är Moderaterna välmående. Kanske tycker de inte att de har anledning att lyssna på slaven på triumfvagnen. Det borde de göra. Stolthet går före undergång, och högmod går före fall. Fråga Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, som vid Juholts tillträde spådde att han ”kommer presidera ett 45-procentsparti”.
Det finns förstås stora skillnader mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Medan Juholt studsade som en gummiboll mellan olika dagsfärska ståndpunkter är Fredrik Reinfeldt lika yvig som en bautasten. Statsministern gör inga improviserade utspel som får partiet att kippa efter andan och honom själv att backa nästa dag. Förmodligen skulle han hellre punga ut femfaldig hyra än att riskera att betala för lite och hängas ut på en löpsedel.
Moderaterna plågas heller inte av de interna falangstrider som hemsöker Socialdemokraterna. I det parti som Carin Jämtin nu tillfälligt basar över tycks sprickan mellan ”höger” och ”vänster” gå som ett blödande sår.
Inte nog med att det försvårar processen att hitta en ny ledare, eftersom de båda falangerna blockerar varandras favoritkandidater. Dessutom finns goda skäl att undra vilken politik partiet ska kunna enas kring. Privatisering av välfärdssektorn? Rutavdragen? De gamla skattesänkningarna – och eventuellt nya sänkningar? Eller rent av höjningar?
Att skapa trovärdiga, enande förslag kring detta kan få jakten på ny ordförande att te sig som en stillsam vårpromenad.
Men även inom Moderaterna finns risk för sprickbildning. De ”gamla” moderaterna som saknar breda skattesänkningar och frihetsretorik tycks visserligen vara på utdöende. De har ersatts av pragmatiker som vinner val, får makt och finner att detta är gott.
Men Fredrik Reinfeldts ledarstil är på sina håll kontroversiell och tycks ha auktoritära drag. Ett sådant chefskap fungerar i framgång men kan snabbt rekylera om bakslagen kommer.
Moderaterna tycks dessutom just nu sakna politisk själ. Vad står Reinfeldts parti för, utöver regeringsduglighet? Är det fortfarande ett frihets- och skattesänkarparti? Eller bara en klara krisen-organisation vars existensberättigande upphör när krisen är över – eller om M till slut misslyckas med att hålla Sverige utanför den?
Ett pragmatiskt parti får pragmatiska väljare, med andra ord lättrörliga. Det gör att utförsloppet, om det kommer, kan gå snabbt.
Men det största hotet för alliansen är om dess samarbete börjar spricka i fogarna. Krönikören och den kortvariga moderata ministern Maria Borelius skriver i Dagens Industri (24/1) att de borgerliga småpartierna börjar känna att Moderaterna ”i varje läge maximerar egen vinst”. Det kan vara ytterligare ett tecken på hybris, ytterligare ett symtom på det där högmodet som förebådar fallet.
Nu får Socialdemokraterna en ny ledare. Samtidigt är både V och MP på frammarsch. Det medför risker för kannibalism för den opposition som i dag är splittrad i tre. Men det borde också ge skäl till oro för Det Nya Maktpartiet. Det är dags att föra politik, att prata idéer, att värna allianssamarbetet.
I de senaste mätningarna ligger skillnaden mellan blocken kring åtta procentenheter. Fyra av dem består av Kristdemokraterna. För ett maktbygge är det en bräcklig grund.