På ett år har 116 000 fler svenskar fått jobb. Samtidigt vänds den borgerliga alliansens majoritet till ett underläge på åtta procentenheter i mätningarna. Det är lika mystiskt som engelsk fotboll sedan Svennis tog över Manchester City.
Regeringen uppfyller sitt viktigaste vallöfte, under en lyssnande och demokratisk chef. Till skillnad från de två föregående mandatperioderna är det raka rör, ingen uppblåst minoritetsregering som förhandlar i slutna rum och med oklara ansvarsförhållanden.
Så varför flyr väljarna?
Enligt den konventionella visdomen finns det fyra sakliga förklaringar: ministrar i blåsväder, utnämningspolitiken, a-kassan och fastighetsskatten.
De första punkterna fläckade ner den vite riddaren Reinfeldt från starten. Kultur- och handelsministrarna avgick, utrikesministern har varit en följetong på grund av sina privata affärer. När regeringen övertog den socialdemokratiska utnämningspolitiken satte sig bilden av lika goda kålsupare.
De sista punkterna sägs visa att regeringen förfallit till hård klasspolitik, fast man lät som schysta socialdemokrater i valrörelsen.
Ingen kan påstå att alliansen framstår som samlad, inspirerande och offensiv, men ingen kan säga annat än att den levererar de utlovade jobben. Det är inte politiken som kört i diket utan kommunikationen.
I samhällsmagasinet Arena ger debattörerna Ursula Berge och Per T Ohlsson, socialdemokrat respektive liberal, Reinfeldt rött kort:
"Det är som att vissa regeringar blir dödsmärkta och jag börjar luta åt att alliansen är det. En nyvald sittande regering brukar gå tillbaka när den möter väljarna nästa gång. Och den här regeringens marginal är mycket liten", säger Ohlsson.
"Inför 2010 kommer de nya moderaterna inte längre att vara nya och Göran Persson har avgått. Två vinnarkort är alltså borta", säger Berge.
Jag tror de har fel. Regeringen är just nu en lika undervärderad aktie som Mona Sahlin är övervärderad. Socialdemokraternas härliga opinionssiffror kommer att bli deras fall.
För det första invaggas oppositionen i tron att dess politik duger som den är. Mona Sahlin har redan bränt chansen att chockstarta med att göra en Blair eller Reinfeldt - alltså förnya partiet och flytta in i mitten.
För det andra skjuter vänsterblocket regeringsfrågan framför sig. En Sahlin på över 40 procent i mätningarna går till val med samma bud som Göran Persson - "jag söker mandat för en socialdemokratisk regering" - men blir precis som Persson värderad efter vad Lars Ohly och Peter Eriksson säger. Därmed har borgerlighetens traditionella akilleshäl, regeringsfrågan, blivit dess stora tillgång.
Ju närmare valet vi kommer, desto mer slår dessa faktorer igenom. Mona Sahlin tappar i trovärdighet när hennes politik är kvar i 1970-talet, hennes retorik i 1980-talet och hennes maktspel i 1990-talet.
Bakom dagspolitikens rökridåer pågår en dramatisk social och ekonomisk utveckling. Valfriheten i välfärden slår igenom på bred front och går inte att rulla tillbaka. Precis som i Danmark får vi en politisk tävlan om vem som är bäst på att leverera denna välfärd, men ideologiska etiketter spelar ut sin roll.
Sveriges sagolika välståndslyft beror på globaliseringen och liberaliseringen. Sedan vi lämnade den finansiella istidens regleringar bakom oss för dryga tjugo år sedan har köpkraften fördubblats. Makten har flyttats från finansministerns spakar till miljoner enskilda medborgare och kan inte heller flyttas tillbaka.
Det här får betydelse för vår självbild. Stödet för solidariskt finansierade skyddsnät förblir massivt, men allt färre identifierar sig som hjälplösa löntagare och klienter med mössan i näven. Listan över regeringens misstag är lång, med hanteringen av fastighetsskatten i topp, men listan över dess framgångar är längre. Framför allt gäller det jobben.
För ett år sedan bars alliansen fram av ett nyfiket intresse från medierna, som samtidigt var tuffa i granskningen av dem som regerat i tolv år. Efter valet kom den rekyl som alltid kommer. Reinfeldt fick smaka samma medicin som Persson.
Med tiden klingar överkompensationen av. Då blir regeringen bedömd efter vad den faktiskt åstadkommer - för skolan, forskningen, sjukvården, företagandet, arbetsmarknaden, brottsbekämpningen, miljön.
Det är ingen brist på goda idéer i de borgerliga partiernas program, och ingen brist på pengar att genomföra dem. Vad som saknas är den enande berättelsen.
På den punkten har Fredrik Reinfeldt hela tiden varit svag. Hans bärande budskap förra sommaren var att vi skulle få en tusenlapp mer i bankomaten, och första året som statsminister blev lika andefattigt.
I stället för att vädja till vårt sug efter en ännu större platt-tv borde han vädja till hoppet om en bättre framtid - där unga får jobb, där Sverige ligger i världstopp som kunskapsnation och där man kan bada i Östersjön utan att se ut som monstret i svarta lagunen efteråt.
Mannen behöver hjälp att kommunicera. Gör nåt, Maud Olofsson och Jan Björklund.