Precis som för fyra år sedan sitter Socialdemokraterna i olika grupper och tänker på vad de gjort för fel. Allt ska fram, utom vad det handlat om: väljarnas antipatier mot Mona Sahlin. Det blir en skev analys om man utelämnar det uppenbara, men typisk för ett parti som inte verkar veta vad det ska ha sig självt till.
I stället för att fundera på varför de behövs grubblar Socialdemokraterna på hur de ska vinna nästa val. Men det spelar ju ingen roll om de vinner ifall de tänker göra det genom att fullfölja förborgerligandet av det svenska samhället. Det var nämligen vad Mona Sahlin rekommenderade i sitt märkligt hyllade avskedstal den fjärde december. Talet var ett eko av Fredrik Reinfeldt! Hon trodde inte på den politik hon gick till val på, hon trodde på alliansens politik!
Sahlin återtog där också sin favoritroll. Den förment obekväma sanningssägaren, den trotsiga outsidern i intern partiopposition. Det var den gamla Mona Sahlin från 90-talet, hon som ”hellre åt falukorv med ungarna än oxfilé med LO”.
En partiledare kan inte spela rebell, vilket gjorde henne vingklippt och obekväm under ordförandeåren. Och i sitt tal mer än antydde hon att hon saknat mandat att göra nödvändiga förändringar. Vad menas? Hon ledde rörelsen. Skulle hon ha avsatts om hon genomdrev sin politik? Eller betyder mandat att ingen ska visa missnöje?
Människan har olika stämningar i sig, hon vetter åt olika håll. En kombination av stimuli avgör vad som väger över. Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot. Opinionsbildning och långsiktig samhällsförändring handlar om att få människor att föredra vissa stämningar i sig framför andra.
Därför ska socialdemokratin självklart inte, som Sahlin i sitt tal, främja nuets småborgerliga stämningar: upptagenheten vid den egna plånboken, den egna avkomman, det egna skolvalet, det egna egnahemshuset.
För några år sedan hörde jag förre moderatledaren Bo Lundgren tala om ”nån annan-ismen”, en svensk sjuka. Den var borgerlighetens olycka och bestod i att väljarna tänkte: ”jag har det bra men min granne har det nog inte lika bra så jag röstar vänster.” Det var åtminstone uppriktigt. Andra skulle kanske kalla företeelsen solidaritet, empati, omsorg.
Sverige står och väger. Ska en anda befästas där insikt om människans skörhet beskrivs som ”nån annan-ism”, eller som omtanke och jämlikhetssträvan. Många har båda stämningarna i sig. För socialdemokratin finns bara en sak om den inte ska bli helt ointressant: att verbalisera att samhället är något utöver var och en och uppmuntra människor att inte rösta enbart för växtligheten hemma i täppan. Men i sin stora ”självkritik” den fjärde december valde Mona Sahlin att tala till oljepannornas och villaamorteringarnas stämning. Samhället som butik, med Bengt Göranssons formulering.
Sahlin talade också, som i fornstora dar, om småföretagarnas eviga lidande. Detta när fackliga rättigheter urholkas, arbetstagare är utlämnade åt godtycke, låg lön, hopplösa skiftscheman, förslitningsskador och maktlöshetens stress, chefens härskarteknik och krav på tystnad om de vill behålla jobbet. Det är säkert svårt och slitsamt att leda företag, men socialdemokratins huvuduppgift är att påminna om hur det känns från maktunderlägets sida, särskilt när det motsatta perspektivet är så väl tillgodosett.
Daniel Suhonen uttrycker det elegant i sin ledare i senaste numret av SSU:s tidning Tvärdrag: ”Sahlins tal utgör något slags urkund, en grundtext och dödsattest för en rörelse som förlorat sin varma blick.”
Samhället förblir orättfärdigt även då det håller sig med stora mått av anständighet. Det sociala arvet upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit, liksom synen på framgång som tecken på absolut duglighet och ansträngning. Det sociala arvet förknippas med de mest utsatta men är nog som mest verksamt i de övre skikten: få halkar neråt (såvida de inte invandrat i vuxen ålder). De som har kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital klarar sig även om de hoppar av skolan efter nian; de tar sig igenom universitetskurserna också utan läshuvud, och de med begåvning förstår hur de ska förvalta den i stället för att slarva bort den på strunt och overksamhet. Man ”råkar” inte bli knegare om inte föräldrarna är det. Och utan att veta hur det gick till hamnar man i nätverk som hjälper en med diverse och till trevliga och givande jobb. Att det är klassamhällets osynliga hand som vilat varsamt på ens skuldra känns inte.
Ifall socialdemokratin drar sig för att åskådliggöra detta, inte bemödar sig att formulera hur politiska förslag återverkar på den sociala strukturen, avstår från att vädja till medelklassens vilja att tänka bortom sig själva och sina pengar – då kan de ta ner skylten. Sverige behöver inte ett småborgerligt parti till.