I den amerikanska presidentvalskampanjen användes Sverige som avskräckande exempel; "ett socialistiskt land". När bilindustrin nu står framför avgrunden kan man konstatera att Detroit har närmare till planekonomi än Göteborg.
Ingen föreslår att svenska skattebetalare ska hålla i gång produktionen av bilar utan köpare, men när det gäller USA:s stora fordonstillverkare är det annat ljud i V 8:an.
General Motors är liksom storbankerna "too big to fail", för stort för att tillåtas gå i konkurs med tanke på spridningseffekterna. En räddningsoperation mildrar jobbkrisen på kort sikt, men bevarar också en smutsig industristruktur från 1900-talet.
Finanskrisen är ett bakslag för miljön. När världen blir fattigare halkar miljöhänsyn neråt bland prioriteringarna. Investeringar i ny och grönare teknologi uteblir om stater går in för att rädda den gamla.
Marknadsekonomins kreativa förstörelse är alltså på miljöns sida. Det rastlösa riskkapitalet, den globala finansmarknaden och "girigheten" utmålas för tillfället som roten till allt ont, men sambanden är helt andra.
Kapitalismen bygger på chansartade investeringar. Utan risk, ingen förnyelse. Ibland går det oundvikligen snett, när det uppstår obalanser och spekulationsbubblor, när det blir alltför billigt att låna, när den reglerande politiken inte hänger med.
Den helt fria marknaden är en utopi som i stort sett saknar förespråkare. Desto fler tycks tro att socialism är svaret på tidens utmaningar. Men som exemplet General Motors visar är socialisering ett recept på fastlåsning i föråldrad teknik - liksom Sovjetunionen var ett recept på stridsvagnar.
Kollektivt ägande har dessutom en annan nackdel: det som är allas är ingens, och det som ingen äger tar ingen ansvar för.
Under 1900-talet dog två till tre miljoner amerikaner i bilolyckor, fem gånger så många som i krig. Detta var uppenbarligen ett pris man var beredd att betala för bilåkningens frihet, ett medvetet val.
Mera problematiska är bilismens kostnader för de kommande generationer som inte blivit tillfrågade. Med nuvarande teknik leder oljekalaset till klimatkatastrof.
Det är ett klassiskt exempel på allmänningarnas tragedi. Eftersom det har varit gratis att skita ner en atmosfär som ingen äger har vi alla gladeligt gjort det.
De flesta av våra miljöproblem har samma anatomi. I botten finns befolkningsexplosionen, parad med klumpig exploatering av naturen. Den rasande snabba utarmningen av jordens ekosystem beror först och främst på kapplöpningen om allmänningarna.
Om inte jag släpper ut koldioxid kommer en kines att göra det. Om inte vi hugger ner skogen, fiskar upp hajarna, skjuter de sista gorillorna och tigrarna kommer någon annan att göra det.
Ägande är nyckeln till omsorg, liksom marknadsekonomi är nyckeln till teknikutveckling. Sammanlagt blir det motsatsen till socialism.
Dock löser marknaden inga problem utan politisk styrning och stabilitet. Finanskrisen har bara understrukit något vi redan visste - att utopier till höger och vänster är farliga - men blir den tillräckligt djup finns risken att många människor drar den motsatta slutsatsen.
Fenomenet allmänningarnas tragedi beskrevs första gången 1833 av ekonomen William Forster Lloyd i en jämförelse av boskap som betade på privatägd mark och på gemensam. I de privata hagarna var korna feta men i de kollektiva magra och eländiga.
Logiken är självklar. Den som håller kreatur på egen mark måste väga nyttan av ytterligare en kviga mot markens bärkraft, men den som använder allmän mark får drivkraft att ta sista strået före grannen.
Mellan 1960 och 1990 skövlades tropiska skogar på en yta motsvarande Indiens. Sedan dess har takten ökat.
År 1900 fanns det en kvarts miljon blåvalar i Södra ishavet, men 1989 var de nere i 500 stycken. Av världshavens rovfiskar som hajar, hälleflundra och tonfisk har 90 procent försvunnit.
I senaste numret av tidningen Filter kan man läsa ett vemodigt reportage om tjuvjakten på de sista dvärgchimpanserna. I filmen "Sharkwater" kan man se den vettlösa utrotningen av fiskarna i toppen på havets näringskedja.
Inom 50 år är allmänningarnas tragedi fullbordad, om mänskligheten fortsätter som hittills. Klimatet farligt förändrat, haven förstörda, regnskogen decimerad till dungar, de stora aporna, kattdjuren och fiskarna i stort sett utrotade.
Mycket av denna rovdrift är fullständigt onödig. Med smartare förvaltning skulle naturens avkastning komma fler människor till del, utan att själva kapitalet föröddes.
Detta är inte en fråga om höger eller vänster, utan om klok styrning. Det hjälper föga att rida ut finanskrisen om inte den ekologiska krisen tacklas samtidigt.