Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Allt är inte rasism som skorrar

Varje vän av yttrande­frihet gör klokt i att skilja på åsikter man ogillar och vad som får sägas. Kloka uttalanden behöver inga försvarare.

Debattförlagets annons i DN om boken ”Invandring och mörkläggning” har väckt debatt. Frågan om det var rätt att publicera eller inte kantas av synpunkter om innehållet i annonsen.

Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete, är en av dem som tagit till orda. I gårdagens Eko-sändning karaktäriserade hon budskapet som rasistiskt. Utifrån detta landade hon i att det var fel att publicera annonsen.

Om man utgår från att rasismpremissen är korrekt är det lätt att känna sympati för hennes slutsats. Yttrandefriheten är viktig, men ingenstans i världen är den absolut. Det finns gränser för vad som får sägas också i fria länder.

Men var i annonsen finns det rasistiska? Att servera siffror om invandring och försörjningsstöd, även om det sker på ett försåtligt och missledande vis, kan näppeligen räcka.

I Nationalencyklopedin definieras rasism som en ideologi som utgår från fem förutsättningar. Nedkortat ser de ut ungefär så här:

1. uppfattningen om att det är rimligt att dela in människor i raser utifrån yttre kännetecken.

2. antagandet om att det finns ett samband mellan dessa utseendemässiga skillnader och mentala, moraliska och intellektuella förmågor.

3. antagandet om att dessa skillnader är gemensamma för alla medlemmar i respektive ”ras”.

4. övertygelsen om att vissa ”raser” är överordnande andra.

5. föreställningen om att denna hierarkiska klassifikation berättigar vissa ”raser” att dominera eller rentav förinta medlemmar av ”förment underlägsna raser”.

Det går säkert att invända mot denna definition. Precis som det går att diskutera om alla fem förutsättningar måste vara uppfyllda och i så fall till vilken grad. Men att ”ras” är en bärande del i begreppet rasism går knappast att komma ifrån. Därför finns en poäng att särskilja det från det vidare begreppet främlingsfientlighet.

Den som är rasist är också främlingsfientlig, men den som är främlingsfientlig behöver inte vara rasist. Men alltmer har de två begreppen slentrianmässigt kommit att användas som synonymer. Det är olyckligt av flera skäl.

Min första invändning handlar om intellektuell slapphet. Det finns många goda skäl att invända mot den typ av siffror som figurerar i annonsen och de som Sverigedemokraterna brukar vifta med. Att bara skrika ”rasism” är att göra det väl enkelt för sig. Lite mer av intellektuell ansträngning hade man kunnat förvänta sig av dem som definierar sig som just intellektuella.

Rasiststämpeln har mer och mer börjat användas som en gemensamhetsmarkör som säger mer om den som ropar rasist än den det ropas till. Rasistroparna säger nämligen inte bara att den och den är rasist, utan samtidigt också att man själv tillhör den klokare kategori av människor som förstår värdet av migration. Att man tillhör en grupp som är generös, vidsynt och fördomsfri till skillnad mot ”dom andra” som inte fattat någonting. Ja, de är ju rentav så korkade att man inte ens behöver bemöta dem i sak. Det räcker med att avfärda dem som rasister, så är saken klar utan att man behövt vässa minsta lilla argument.

Min andra invändning handlar om hur viktiga och starka ord urholkas om vi använder dem till mer än det de är avsedda för. Om budskapet i DN-­annonsen ska klassas som rasistiskt, vad har vi sedan för ord kvar?

Om det i en annons, ett flygblad eller ett partiprogram står att svarta aldrig bör kunna få svenskt medborgarskap eller att Sverige bör införa en lag som förbjuder romer att vistas i Stockholms innerstad – vad ska vi kalla det då?

Summa summarum har jag svårt att se annonsen som rasistisk. Varje vän av yttrandefrihet vet att det inte är rätten att uttrycka majoritetens uppfattning eller de goda synpunkterna som behöver försvaras. De behöver inget försvar.

Yttrandefriheten utmanas bara av de budskap som vi av en eller annan anledning starkt ogillar. De kan vara homofobiska, främlingsfientliga, hatiska eller kanske bara korkade. Men vad vi tycker om dem är en annan fråga än om de bör få uttalas eller inte.

Som liberal tror jag på idén om att nästan allt ska kunna sägas och att goda argument vinner över dåliga. Jag tror att människor, när de får argumenten framlagda framför sig från olika håll, själva är kapabla att bilda sig en uppfattning. Att dölja saker eller tysta ned opponenter är att se ned på sina medmänniskor. Det är att sätta sig på höga hästar och att säga att jag förstår det här, men andra – mindre smarta – gör det inte.