Konkurrensen är stenhård, arrangörerna emellanåt lite som strandförsäljarna som till varje pris ska kränga på dig ett snäckhalsband.

Det konstiga är att folket ändå räckt så långt, att det ibland varit svårt att få sittplats på seminarierna.

Journalisten Lars Adaktusson och imitatören Göran Gabrielsson har under rubriken ”Efterfrågat” bjudit på partiledarintervjuer och underhållning. Kön har ringlat lång en bra stund innan dörrarna öppnats. Trängseln har varit så stor att vakterna tvingats skrika till massan att sluta trycka på.

Men så har det också varit fenomenala tillställningar. Mycket tack vare Adaktusson/Gabrielsson, förstås. Men också tack vare politikerna. Det är rappt och roligt. Och det är – för det mesta – generöst och prestigelöst.

Att arrangörerna inte filmar och lägger ut på nätet är obegripligt. Det här är som gjort för Youtube.

Det är kanske inte de kvällstida politiska talen, men också de har varit väldans välbesökta. Kanske är det svallvågorna efter Europaparlamentsvalet, haussen kring det svenska ordförandeskapet, finanskrisen eller det faktum att det bara återstår ett år till nästa riksdagsval – men nog finns ett ökat politiskt intresse.

Det gäller att ta vara på det. Och jag tänker så här: om man kan göra dokusåpor om barnmorskor och diplomater, varför kan man inte göra det om de svenska Europaparlamentarikerna? Jag skulle sitta som klistrad.

Slutligen bara, en sista reflektion härifrån innan jag packar ned datorn – Gudrun Schyman.

Årets i särklass bästa politiska tal hölls inte på Almedalsscenen utan på Donners torg. Där, i gassande solsken, höll partiledaren för Feministiskt initiativ ett ångande anförande.

Tonfall, tempo, tilltal – formidabelt alltihopa. Och roligt. Som när hon sa att det inte är männen hon är emot, att hon tvärtom gillar män och avslutade: ”Själv är jag inne på min fjärde.”

Säga vad man vill om politiken, men visst har den politiska scenen blivit lite gråare sedan Schyman lämnade riksdagen.