En begåvad ung man på några och tjugo år läser juridik på Stockholms högskola. Han kommer från en överklassfamilj, har en olycklig tid på internatskola bakom sig men har trätt ut i världen fylld av självförtroende och livslust.
Han älskar att tävla. På internatskolan har han hävdat sig genom idrotten. Han är också intresserad av litteratur, av språk och skrivande, men under de sista åren har han också blivit mer politiskt radikal, i konflikt med sin konservativa familjebakgrund.
Tack vare den verksamhet han bedriver vid sidan om studierna har han kommit i kontakt med en utländsk stormakts ambassad i Stockholm som vill att han ska lämna uppgifter om politiska förhållandena i Sverige.
Han vill inte säga nej eftersom han har nytta av kontakterna. Han samarbetar, men lämnar information som han bedömer som harmlös.
Fram till häromdagen gällde ovanstående beskrivning enbart Olof Palme. I början av femtiotalet hade han täta kontakter med amerikanska ambassaden i Stockholm. Han var internationellt ansvarig i SFS, Sveriges förenade studentkårer, som med amerikanska pengar bedrev en rad biståndsprojekt runtom det krigsdrabbade Europa.
Men vid ett uppmärksammat tillfälle (Se DN 13 januari 2008) blev han ombedd att namnge de svenska studenter som ingått i Clartés delegation på den internationella studentkongressen i Prag 1950.
Palme avböjde inte, men tillgrep en undanglidande manöver. Han namngav bara de mest kända clartéisterna, vars namn amerikanerna lätt kunde ha införskaffat genom att köpa kommunisttidningen Ny Dag.
Sedan Expressens avslöjande i lördags stämmer dock beskrivningen även in på Jan Guillou, som i slutet av sextiotalet samarbetade med den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Vilket onekligen kastar ett intressant psykologiskt ljus över den process som gjorde dem till bittra motståndare, IB-affären 1973-1974.
Till en del säger det något om hur unga människor kan påverkas av tidsandan.
Palme, född 1927, hade blivit vuxen precis i slutet av andra världskriget. Han var hårt engagerad för att skapa en ny, icke-stalinistisk studentinternational. Det var därför han till varje pris behövde hjälp av USA – och var villig att ta risker för att få detta stöd.
Guillou, född 1944, blev politisk medveten under den vänstervåg som rullade över världen under andra hälften av sextiotalet. Han säger att motivet bakom hans KGB-kontakter var journalistiskt, och det låter sannolikt.
Naturligtvis är det långt mer graverande att ge sig i lag med en diktaturstats säkerhetstjänst än att som Palme kohandla med en demokrati. Man kan förstå den senares ilska under IB-affären om han kände till detta. Men i båda fallen finns ett ungdomligt övermod, en tro på den egna förmågan att styra dagordningen.
Konflikten mellan Palme och Guillou handlar också om skillnaden mellan journalistik och politik. Trots likheterna mellan de två unga männen valde de helt olika banor. Palme blev en litterär politiker, det vill säga han använde språket för att förverkliga sina politiska ideal. Guillou blev en politisk litteratör som använde språket för att kritisera makthavare.
Kanske är det därför konflikten dem emellan blev så hård. Guillou påminde Palme om att han valt bort litteraturens frihet. Och Palme påminde Guillou om att han valt bort ansvaret, möjligheten att förändra samhället på ett mer bestående sätt.
Under IB-affären beskrev Guillou Palme som en ”psykologisk gåta”, en Dr Jekyll och Mr Hyde, därför att denne försvarade de hemliga kontakterna med den amerikanska underrättelsetjänsten. Men var det enbart menat som klander, givet vad vi i dag vet om Jan Guillou? Hans romaner om Arn och Hamilton cirklar konstant kring frågan om det är rätt att låta ändamålen helga medlen (svaret är för det mesta ja).
Palme i sin tur anklagade Guillou (och Peter Bratt) för att ha för mycket fantasi och ha förläst sig på indianböcker. Men var detta enbart menat som kritik från en man som hämtade inspiration i ”De tre musketörerna” när han skulle skriva politiska tal? Ingen svensk statminister har stått skönlitteraturen och poesin så nära som Olof Palme.
Henrik Berggren arbetar på en biografi över Olof Palme som utkommer nästa höst.