Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Design får inte röda stjärnan att lysa

Den röda stjärnan på Andres Lokkos rock är en fåfäng – och historielös – protest, skriver Amanda Björkman.

Medan kristna sörjde korsfästelse och firade återuppståndelse passade Andres Lokko på att diskutera återupplivandet av ideal som han tycker har gått förlorade: empati, solidaritet, klasskamp.

Kommunistskräcken i vårt land är djupt rotad, inleder han sin krönika i Svenska Dagbladet. Som barn till flyktingar från Sovjets våld förstår han den delvis – åtminstone hans estniska föräldrars ”ideologiska ärr”. Ändå bär han ofta en röd stjärna på rockslaget, berättar han. Dels för att hans favoritdesigner gjort den, och dels för att ”jävlas med samtidsandan”. Som en påminnelse om att befinna sig i opposition.

Det är svårt att tänka sig en mer fåfäng protest mot det ytliga samhället.

”Jag får ofta höra att jag är ’kommunistkramare’. Våren 2016 får jag, rakt emot all svensk konsensus, nästan lust att svara ’nämen, tack!’”, skriver han. (Det måste vara befriande lätt att hitta en oppositionsroll om det enda kravet är att samhället ska ta avstånd från den.)

Vidare konstaterar Lokko att ordet kommunist och andra besläktade termer fortfarande är svartlistade. ”Det går visst inte att ta dem ur just den kontexten”, skriver han och fortsätter: ”Innebörden i dem raderas på grund av någon ogrundat traditionstyngd medskyldighet. Det är lite av en tragedi.”

Texten är ett typexempel på vad Kjell Albin Abrahamson talar om i SVT:s ”Min sanning”, hur det som borde vara lika självklart att ta avstånd från som nazismen gång på gång relativiseras i Sverige. Inte sällan i ädel, självgod förpackning.

Abrahamson, som ägnade många år som utrikeskorrespondent åt att berätta om livet under det röda förtrycket, gör poängen lika enkel som tydlig: Det går inte att delvis vara kommunist, lika lite som det går att hävda att ”jag är nazist, men bara i bemärkelsen att Hitler fick bort arbetslösheten och byggde Autobahn”.

Hur mycket man än njuter av känslan av att göra uppror mot samtidsandan finns det grundläggande fakta som en väldesignad symbol på rockslaget inte kan göra det minsta glamorös. Som alla de miljoner liv som kommunistiska ledare valde att släcka, till exempel. Fyra gånger fler dödades av dem än under nazismen, påminner Abrahamson.

Lokko har dock rätt på en punkt: det går inte att ta ordet kommunism ur sin kontext. Men det är inte det som är tragedin.