Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Det fria ordet utmanas – även i riksdagen

Alla är inte Charlie. Vissa provocerar på andra sätt, andra vill inte provocera alls. Men det viktiga är att vi, trots påtagliga hot mot det fria ordet, får välja alldeles själva, skriver Amanda Björkman.

Samma år som terrorister gjorde sig till talesmän – mördare – i de kränktas namn svarade mer än var femte svensk riksdagsledamot att det vore bra att förbjuda publiceringar av bilder och teckningar som kränker religiösa grupper, enligt Tidningsutgivarnas undersökning.

Friheten att uttrycka sig är långt ifrån självklar.

Johannes Klenell, redaktör för satirtidningen Galago, menar i ”P1-morgon” att satiren ofta bara uppskattas när den stryker medhårs. Samma människor som i början av året stöttade Charlie Hebdo och dess rätt till vilda provokationer avslutade 2015 med att kritisera och ifrågasätta innehållet i  svenska satirprogram. En konstig kombination av ställningstaganden, menar redaktören.

Men det är bara underligt för den som inte drar någon gräns mellan att kritisera ett budskap och förbjuda det.

 

Att utforma yttrandefriheten utifrån människors känslor är ett sluttande plan.

 

När någon väljer att teckna Jimmie Åkesson som en kackerlacka, karaktärsmörda en skribent i public service eller – som Charlie Hebdo på framsidan av det senaste numret – peka ut religioner som skyldiga till terrorn i Paris, kan och bör det ifrågasättas. Yttrandefriheten går inte ut på att allt ska få sägas oemotsagt.

Att Vatikanen anser att det senaste satiromslaget är förolämpande betyder just därför inte mer än det – ett provokativt budskap provocerar alltid någon. Annat vore konstigt.

Det avgörande är att den som känner sig förolämpad kan uttrycka det, men inte får hindra den andre. Varken med förbud, hot eller våld.

Att utforma yttrandefriheten utifrån människors känslor är ett sluttande plan. Alltid är det någon som känner sig kränkt. I Charlie Hebdos fall islamister. I svenska Galagos fall de som provocerades av att Klenell inte ville publicera de franska teckningarna.

Publiceringsbesluten gick i olika riktning, men gemensamt var att tidningarna inte ville dansa efter någon annans pipa.

Alla är inte Charlie. Vissa provocerar på andra sätt. Andra vill inte provocera alls. Det avgörande är att vi förblir fria att välja.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.