Ledare

Det kan ske en radikalisering

Det var 2005. Nalin Pekgul pratade med en vän om en person som envisades med att försvara ”Israels förtryck av det palestinska folket”: ”Du vet, hen tillhör ju judiska maffian”, inflikade den tidigare S-toppen.

Pekgul ser likheter med när journalisten Helena Groll i ”Studio Ett” frågade om judar själva bär ansvar för den ökade antisemitismen. I sin krönika i Fokus skriver hon: ”Jag tror inte för ett ögonblick att Helena Groll är antisemit. Däremot tror jag att hon, liksom jag, befinner sig i sammanhang där det är okej att tala om judarnas skuld till det som drabbar dem.”

Upprepas budskap tillräckligt många gånger kryper de förr eller senare in under skinnet, konstaterar hon.

Lyckligtvis befann sig båda i miljöer där omgivningen reagerade. Pekgul hann knappt avsluta meningen innan både hennes man och vän invände. Helena Grolls uttalande skapade en mindre jordbävning i Medie-Sverige. Med rätta.

Men långt ifrån alla övertramp möts på det sättet. Och risken är att allt färre kommer att göra det framöver.

I UR:s serie ”Lärandets idéhistoria” (som trots ett par år på nacken kan ses på hemsidan) finns en monolog av sociologen Zygmunt Bauman. Han menar att i dag, när all världens information finns bara ett klick bort, är inte längre det centrala hur man ska få mer kunskap, utan hur man ska skilja ut den relevanta från skräp.

Det är lättare sagt än gjort. Och om den sållningen är svår för redaktioner med publicistiska riktlinjer är det inte lättare för den växande grupp som inte tar del av etablerade medier över huvud taget.

Finkalibrerade algoritmer förstår efter bara några snabba klick vilka nyheter, åsikter och personer du uppskattar. Resten sållas bort. Din ursprungliga världsbild kommer med stor sannolikhet att förstärkas. Liksom dina fördomar.

Och om antisemitism, homofobi, kvinnohat och islamofobi är företeelser som alla kan vara farliga i sig, är det ingenting mot vad de blir då de sprids utan att ifrågasättas.