Ledare

Dödshjälp förtjänar att utredas

Få frågor är så svåra som den om dödshjälp. Men det är inte en anledning att inte titta närmare på frågan – det är skäl att utreda den, skriver Amanda Björkman.

Jag minns känslan första dagen som sjukvårdsbiträde när jag förstod vad den lilla kråkan på mannens journal betydde: inga livsuppehållande insatser skulle göras om hans hjärta slutade slå. Det enda som efter min två dagar korta förberedelsekurs kändes läskigare än att någon skulle behöva min hjälp för att överleva, var tanken på att jag kunde tvingas låta bli att försöka. Vi förväntades låta honom dö.

Det är ett högt ställt krav på vården. Men sådana beslut fattas varje dag – av omsorg om patienten.

Fredrik Virtanen har svårt att se motsvarande omsorg i självvald dödshjälp (Aftonbladet 6/2). Han menar att det är ett sätt för den ondsinta marknaden att minska kostnaden för fattiga människor som känner sig pressade att inte vara i vägen: ”De rika som inte behöver ligga någon till last får vackert finna sig i att tvingas dö lika långtråkigt som alla andra.” Sällan har väl dödssjukas önskan att slippa avsluta livet i smärtor och ångest förminskats så nonchalant.

Även med bättre argument finns anledning att vara tveksam. Draget till sin spets kan dödshjälp formuleras som ett slags mänsklig rättighet att i varje läge få bestämma över sin kropp. Men det är inte vårdens uppgift att erbjuda patienter allt de önskar: en person som kommer in med ett brutet ben har inte rätt att kräva en operation av en arm. En frisk människa har inte rätt att kräva en dödlig dos.

Men en döende person? En person med en av helvetesdiagnoserna som gör det till en tidsfråga innan hon kvävs till döds? Det är något helt annat.

Det är också denna grupps möjlighet till en värdig död som Staffan Danielsson (C) i en interpellationsdebatt i förra veckan uppmanade sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) att utreda.

Regeringens svar? Statsrådet diskuterar gärna, men någon utredning är inte aktuell. Wikström vill inte att debatten ska fastna i ”för eller mot” utan tycker att den måste föras ”i hela sin bredd”. ”Vi måste i första hand diskutera utifrån hur vi vill att en människas sista tid i livet ska se ut”, poängterar han. Men om man menar allvar med det – varför då inte utreda?

Få frågor är så svåra. Vad ska krävas för att en människas önskan att dö ska hörsammas? Att hon kan svälja den dödliga dosen själv? Hur förhåller vi oss när det inte är en mormor, utan ett barnbarn som bara har några smärtsamma dagar kvar i livet?

Gränsdragningarna är många och svåra. Men det är ingen anledning att inte titta närmare på frågan – det är skäl att utreda den.