Signerat

Amanda Björkman: Kyrkan tolererar alla men älskas av få

Foto: DN

Det är påskafton. Vi, ett sällskap om tre, sitter långt bak i en vacker kyrka i Stockholms innerstad som inte har samlat mer än ytterligare tio personer på kristendomens viktigaste högtid. Mot den pråliga fonden av det många meter höga taket ber en kvinna i församlingen en bön. Hon ber för att det döda och vissna ska få nytt liv. För Jesus – som enligt historien dagen därpå ska återuppstå – men också, betonar hon flera gånger, för att hennes församling ska få nytt liv. När man tittar ut över de tomma bänkraderna förstår man varför.

År 2013 valde 71.700 personer att aktivt lämna Svenska kyrkan. 8.377 gick med. Så har det sett ut i många år nu. För 25 år sedan skedde över nio miljoner besök på söndagsgudstjänster runtom i landet. Nu har den siffran mer än halverats.

Svenska kyrkan har fortfarande en äldre generation att luta sig mot. Men i min är förhållandet ett helt annat. Mina vänner gifter sig gärna i kyrkan, bara prästen lovar att inte prata om Jesus och Gud så mycket. Lokalerna är ju trots allt mäktiga. Och en tradition är ändå en tradition.

Kyrkan har för många blivit det gamla som används för att matcha det nya, lånade och blåa.

Andra samfund har lättare att locka, konstaterar författaren Thomas Engström i ett reportage i Fokus. Katolicismen är på frammarsch även i Sverige. För till skillnad från Svenska kyrkan, som beskrivs som närmast agnostisk, ställer den katolska i alla fall lite krav. Och det tilltalar, menar han. När ”Fader vår” skrivs om för att bli mer lättillgänglig i Svenska kyrkan är latin fortfarande ett viktigt inslag i den katolska. Och medan Vatikanen ställer krav på den troende katoliken, ställer agnostiker och ateister krav på Svenska kyrkan.

Homosexualitet, skilsmässor, abort och kvinnans roll – där har många typer av religiösa sammanslutningar en annan syn än de flesta i samhället. Och det är också just det som är den katolska kyrkans tjusning, menar Thomas Engström: kontinuiteten. Att det är ”ett samfund som envist har vägrat att rucka på sådant som resten av samhället för länge sedan lämnat bakom sig”. ”Det som länge såg ut att vara katolska kyrkans största svaghet har, i takt med den skenande moderniseringen av världen i övrigt, blivit dess allra främsta tillgång.”

Paradoxen fungerar också spegelvänd. Svenska kyrkan har blivit så uppdaterad till det moderna och nutida att den uppfattas som irrelevant. Så duktig på att följa tidsandan, vara öppen och föränderlig att det som återstår uppfattas som urvattnat och intetsägande. Mesigt rentav. ”Det är glutenfritt”, intygar prästen på påskmässan när det är dags för nattvard.

Alla ska med – även de överkänsliga.

Men Svenska kyrkan är inte bara lika ängslig som vår samtid, den är också lika tolerant. Och för det senare får den sällan det beröm den förtjänar.

När 22 pingstpastorer i den kristna tidningen Dagen fördömer homosexualitet – ”tidsandan och sanningen går inte alltid i takt” – ser företrädare för Svenska kyrkan som sin roll att bemöta det och ta avstånd. De poängterar att alla som vill är välkomna, att tro inte behöver låsas in i de mest ålderdomliga synsätt. Och medan andra tillbringar dagarna med att diskutera hur besvärligt det är med EU-migranter på våra gator finns kyrkan där för tiggarna med mat och värme.

Men i den paradoxen är nu Svenska kyrkan fast: I den otacksamma rollen att hela tiden vända den andra kinden till medan andra bara vänder på klacken. Så tillmötesgående att den andra parten har slutat anstränga sig.

Påskbönen om att församlingen ska återuppstå verkar inte bli hörd.