Ledare

Politikens självkritik är inte på riktigt

Enligt Politikerns guide till väljargalaxen är självkritik inte riktad mot en själv. Politikern visar sig i stället beredd att ompröva någon annans åsikter.

Om man slår upp ordet självkritik i valfritt lexikon sammanfattas det ungefär som kritik riktad mot en själv. Men i Politikerns guide till väljargalaxen står det i stället att självkritik betyder ungefär ”när politikern är beredd att ompröva (någon annans) åsikter”.

Att vara genuint självkritisk har nämligen ett högt pris, eftersom det förutsätter att man är beredd att ändra sig. På riktigt.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har nyligen förklarat att han är mycket självkritisk – mot Fredrik Reinfeldts agerande i flyktingpolitiken. Och när Jan Björklund efter valet upprepade att han var självkritisk visade det sig, om man lyssnade noga, att han var kritisk mot att Moderaterna inte lät Alliansen driva FP-politik.

Det skapar onekligen frågor: Om partierna inte ens är självkritiska när de påstår sig vara det, är de någonsin det? Och om inte: Hur ska de utvecklas?

Såhär blir det i en offentlighet där det är regel att ”deltagarna utmanar andras åsikter mycket oftare än de utmanar sina egna”, som nationalekonomen Andreas Bergh uttryckte det i Svenska Dagbladet i början av förra året. Där riskminimerande partiledare rapar samma drapa gång på gång och ”förnuft” aldrig tillskrivs meningsmotståndare. Där 15-åringar går med i samma parti som de 30 år senare gör karriär i.

Att en människa ändrar åsikt betraktas som ett svaghetstecken.

Det visar inte minst tonen under höstens flyktingdebatt där nya ställningstaganden mötts av hånfulla gliringar. Och då har ändå förutsättningarna förändrats dramatiskt.

Hur blir det då om premisserna inte ändras, men åsikten ändå uppdateras? Om man inte ens tillåts ändra åsikt när verkligheten ser annorlunda ut, hur bemöts då de som ändrar åsikt enbart för att de inte längre håller med sig själva? För att de inte tänkt en gång och nöjt sig, utan faktiskt också testat resonemangen – flera gånger.

Att aldrig ändra sig är i bästa fall principfast. I sämsta fall är det bara antiintellektuellt. Och det är i det senare facket svensk offentlighet har fastnat. Tänk vad uppfriskande det skulle vara om den som omprövar sitt resonemang inte behövde be om ursäkt för det – vad begåvad debatten skulle kunna vara.

För precis som Bergh närmast revolutionärt påpekar: ”Kloka människor kan komma till helt olika slutsatser.”